Willie Nile - The Great Yellow Light
River House
BETYG: 4 av 6
Lou Reed, Willy DeVille och David Johansen må vara borta, och djupt saknade, och Garland Jeffreys, Paul Simon och Dion DiMucci har alla passerat 80-årsstrecket och gått i välförtjänt pension. Men fortfarande är några av de artister som förkroppsligar New York City aktiva, och med sitt 21:a album ser den inflyttade Buffalosonen Willie Nile till att stanna i den gruppens tätklunga.
Albumtiteln är en formulering som han lånat ur Vincent van Goghs brev till sin bror Theo, om det inspirerande ljuset i Arles i Frankrike, och i titellåten beskriver Willie Nile just de där studerna av Gudomlig inspiration. Men musiken är mycket mer jordnära Manhattan-rockenroll som den låtit sedan tidigt 1970-tal, med arrogant slamriga gitarrer och pipiga orglar.
Wild Wild World hade lika gärna kunnat larma från en bar på Lower East Side 1978, och Electrify Me är skitig NYC-punk som den kunde låta innan begreppet "punk" var etablerat. Tryin' To Make A Livin' InThe USA är röjig countryrock med en rejäl glimt i ögat, om jakten på försörjning medelst en hitlåt, och We Are, We Are ("young and strong, tydligen, så 77 år fyllda han är) är ett glamrockanthem att sjunga allsång och klappa takten till.
Utöver hans ordinare kompband hörs musiker från The Hooters och Black 47, liksom tunga studiomusiker som Waddy Wachtel, och i An Irish Goodbye gästar Paul Brady för irländsk autencitet. Steve Earle återkommer för ännu ett gästspel på Wake Up America, där han tillsammans med Willie Nile konfronterar sina landsmän med ett inkluderande pespektiv - "I'm the son of immigrants, I'm a daughter of slaves. I'm Native indigenous" - och undrar vad som händer med landet. "You used to be great, what happened to you?", sjunger de, och det är uppenbart att deras definition av "great" skiljer sig rejält från deras presidents.
The Great Yellow Light är ett vitalt och kaxigt album från en 77-år young and strong NYC-legend. Ja må han leva i hundrade år.
Av Patrik Forshage
Den 4 juli 2025
Skivrecension