Tired Pony - Snow Patrol + R.E.M.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2010)
När Gary Lightbody tar med sig halva Snow Patrol och slår sig ihop med halva R.E.M. för att spela countrypop är det lätt att uppskatta musiken, men betydligt svårare att fatta vad han är på jakt efter. Nöjesguiden tog tjuren vid hornen och ringde upp Gary Lightbody för att fråga om Tired Pony ska betraktas som ännu ett egostärkande soloprojekt eller som ett band (och isåfall kanske som en supergrupp)?
- Det är definitivt ett band. Det är inte på minsta sätt ett soloprojekt där jag skulle vara den som dikterar hur det ska vara. Alla i Tired Pony har samma chans till inflytande. Alltså, första dagen vi sågs spelade vi in tre låtar, som alla finns med på skivan. Det tyder väl på samarbete och inte envåldshärskande?
Hm. Inte nödvändigtvis. På många sätt känns det ändå som ett Gary Lightbody-projekt, snarare än säg ett Jacknife Lee- eller Peter Buck-projekt.
- Jag skrev ju låtarna, det är sant. Åtminstone de flesta. Det är jag som gör intervjuer, och det är jag som bestämmer hur skivomslag ser ut. Så visst, jag är centralfiguren. Men alla har haft samma inflytande, ändå. Och Iain Archer skrev I Am A Landslide, som kanske är skivans bästa låt och som Iain också sjunger. Under inspelningarna hände det att någon av oss tog en låt i en helt annan riktning än vad som var tänkt, och vi var överens om att vi skulle ha friheten att pröva så. Pieces till exempel, var alldeles för mörk och Interpolig, och där prövade vi alternativ helt fritt för att vara den ursprungliga idén trogen.
Tired Pony består av en drös människor som funnits runt Gary Lightbody och Snow Patrol under åren. Iain Archer var med i det bandet i början, och han har också spelat med Gary Lightbody i dennes förra supergrupp The Reindeer Section utöver sin pågående solokarriär. Även Richard Colburn var med i en tidig upplaga av Snow Patrol innan han hamnade på trumpallen i Belle & Sebastian.
- Richard är en fantastisk kille, som skulle varit överst på min önskelista även om vi inte hade en historia tillsammans.
Troy Stewart jobbar som gitarrtekniker och turnémusiker åt Snow Patrol, och skulle funnits med bakom Tired Pony i den första funktionen.
- Men han satte sig bakom pianot och överraskade skiten ur mig. Jag visste inte ens att han kunde spela piano. Han blev med som medlem i bandet istället. Och lite som gitarrtekniker dessutom.
Jacknife Lee är Snow Patrols hovproducent, och eftersom han har samma roll också gentemot andra band var det genom honom som Tired Ponys sista två medlemmar tillkom.
- Jack föreslog två fantastiska amerikaner, som han tyckte var både duktiga och jordnära. Så jag mailade dem. Det dröjde en dag och sedan fick jag svar. "Okej, vi kommer."
Den ena fantastiska amerikanen var Peter Buck från R.E.M., och med honom följde också Scott McCaughey, som spelar med Buck i The Minus 5 och som har varit R.E.M.s turnégitarrist i många år.
- Peter Buck är en av mina stora hjältar. Eller kanske är antihjälte en bättre beskrivning. Hans sätt att spela krossar alla dickheads till leadgitarrister. Det var rätt fantastiskt hur han och Scott litade på mig. Första gången vi satte oss i en studio som Tired Pony var faktiskt första gången vi sågs överhuvudtaget, men redan första dagen kändes det som om vi hade varit ett band länge.
Men hur gör man om man spelar med sin hjälte och blir missnöjd? Om du hade tyckt att något av hans riff inte höll måttet?
- Oj. Jag vet inte. Peter Buck spelade inga dåliga riff, som tur var. Jag tror faktiskt inte att han har spelat ett enda dåligt riff i hela sitt liv.
Om vi då konstaterar att Tired Pony inte är en sologrej utan ett band. Skulle du då beskriva det som ett sidoprojekt eller som en supergrupp?
- Typ Snow Patrol plus R.E.M.? Jag vet faktiskt inte. För mig är supergrupp något jag associerar till det där riktigt svullna, typ Emerson Lake & Palmer. Vårt band är mycket smidigare. Dead American Writers till exempel skrev vi tillsammans i studion, och sedan tog det exakt en timme innan vi hade den inspelad. Det var löst, det var fritt, det var snabbt.
Och som om inte de sju medlemmarna i bandet vore namnkunniga tillräckligt har några ytterligare gäster slunkit med på ett hörn.
- M Ward, denna älskvärde man som är kompis med Peter Buck och Scott McCaughey, kom in för att spela lite slide. Han slog sig ner och började, och satte det perfekt i första tagningen. Och då hade han inte ens hört låten innan. Han är helt otrolig. Jag passade på att fråga honom om han trodde att Zooey Deschanel skulle ha lust att vara med, och det visade sig att hon befann sig i Los Angeles samtidigt som vi skulle mixa där, så då kom hon också in och sjöng på Get On the Road. Och så fick vi med Tom Smith från The Editors.
Du sa i en tidig intervju att det här var en countryskiva som du behövde rensa ut ur ditt system. Sådär, har du rensat ut countryn nu?
- Haha, nä. Dels blev det inte riktigt en countryskiva, trots att det var min pappas countryskivsamling som var upphovet till alltighop och trots att det finns sådana tendenser i musiken. Dels var det så extremt kul, så jag kan utan svårigheter se det här pågå i många år framåt.
Så framtiden för Snow Patrol och R.E.M. är osäker, med andra ord?
- Nej, Tired Pony kommer aldrig att konkurrera med våra andra aktiviteter. Ingen annan spelning ska behöva skjutas upp eller ställas in för vår skull. Men om vi råkar ha ledig tid samtidigt kommer ingen att kunna stoppa oss från att spela tillsammans.
Tired Ponys album The Place We Ran From (Fiction/Bonnier Amigo) släpptes i veckan.