James Brandon Lewis fångar Don Cherrys essens

När inspirationen flödar måste den få utlopp, och när den kommer från så vitt skilda källor som den gör för James Brandon Lewis leder det flera albumssläpp om året. Hyllningen till Don Cherry på Apple Cores kan vara hans allra bästa hittills.

Den hårdblåsande tenorsaxofonisten från Buffalo turnerade sitt Mahalia Jackson-insprirerade album under 2024, och hann dessutom släppa två ytterligare skivor, ett med The Messthetics och ett ECM-album med en brett internationell kvartett med Giovanni Guidi, Thomas Morgan och João Lobo.

2025 har knappt hunnit börja innan det är dags för hans kanske mest spännande album hittills. I tight samarbete med meriterade Chad Taylor, trummor, och Josh Warner, bas, släpper han i dagarna Don Cherry-hyllningen Apple Cores, en mäktigt funkig och musikaliskt nyfiken skiva som mer än man hade vågat hoppas är värdig sitt hyllningsobjekt.

Trion träffades när de spelade på Mark Ribots Songs of Resistance-album 2018, och kommer med CV:n där variationen och namnkunnigheten är oöverblickbar. Även om de håller en konsekvent bebop-botten har det givit dem friheten att kunna ta ut svängarna i riktningar av dub, hiphop, afropop och elektroniskt. Just den typen av nyfikenhet och öppet sinne som präglade Don Cherrys musikskapande.

Det rör sig inte om något coveralbum alls. Istället har de improviserat fram distinkta låtar enligt Don Cherrys uttryck och ambition. Och för James Brandon Lewis har det också varit viktigt att sätta sin upplevelse av Don Cherry i ett större sammanhang, större till och med än Ornette Coleman och avantgarde-jazzen. Albumtiteln Apple Cores kommer från en kolumn i jazzmagasinet Downbeat.

- Amiri Baraka är en viktig skribent som bland annat skrivit boken Black Music. Där finns bland annat hans Downbeat-kolumner Apple Cores, där han pratar om avantgarde och han pratar om Don Cherry. Jag läste den när jag studerade, Amiri Baraka var obligatorisk läsning. Och 2013 fick jag öppna för Amiri Baraka, en kväll i St. Mark's Church. Så för mig är det en titel som sätter musiken i ett sammanhang.

Att James Brandon Lewis Trio landade i sitt fokus på Don Cherrys musik beror på hur influenskonstellationerna ställde sig.

- Jag måste erkänna att jag definitivt är inte någon expert på Don Cherry. Men jag har varit fascinerad av honom länge, och jag är definitivt påverkad av hans musik. Jag gjorde en av hans låtar, Bamako Love på mitt Days of FreeMan-album.

- Alla musiker har med sig sina referenser in i sitt skapande, och när man till exempel är ute på turné pratar man om sina influenser. Jag har spelat mycket med Hamid Drake, och han spelade med Don Cherry. Att höra om sina hjältar via människor som faktiskt spelat med dem var det som satte igång det här albumet och hur det låter.

- Så när Chad Taylor, Josh Warner och jag började formulera de här sessionerna och improvisera så ledde det hitåt utifrån var och ens individuella influenser - Don Cherry, Ornette Coleman och hip-hop. Joshs koppling till dub-musik och att ha spelat med Lee Scratch Perry, och Chads koppling till Pharoah Sanders, som han spelade med i Chicago Underground, och hela den traditionen av musik som är på marginalerna. Det du hör är alltså våra kollektiva influenser, och Don Cherry kan vi alla relatera till.

- Josh och jag pratade i månader innan de här sessionerna om Don Cherry, och han spelade olika saker för mig. Så medan alla andra pratar om Bitches Brew har jag alltid tänkt på Don Cherrys Brown Rice, och det är fint att följa det tankespåret till dem Don Cherry spelade med, Ornette, John Coltrane och Sonny Rollins.

Hela albumet med sina elva distinkta låtar är improviserat och inspelat under två sessioner i Bill Boswells studio.
- Jag tycker om noggrann komposition och jag tycker om improvisation, men alltid med alla komponenterna av melodi, harmoni, rytm och rytm. Här improviserade vi. I det du hör på skivan finns en postproduktion, absolut, och kanske något pålägg, men hela grejen är improviserad. Det låter inte så, men, lita på mig, vi hade inga noter framför oss. Den enda låten på albumet som vi hade prövat innan är Broken Shadows och Ornette-låten. Jag och Josh och Chad skrattar, för jag tror inte att de flesta kommer att tro på att det var improvisationer.

Hur kan det låta så distinkt, avvägt och tight?

- Jag tror att det bara kommer av att vi har spelat med varandra över tid. Du kan inte bygga det om du inte har spelat med folk under en lång tid.

Don Cherry vägrade ens befatta sig med begrepp som "bekvämlighetszon" och spelade utöver sina samarbeten med jazzens stora också med turkiska musiker ihop med Bernt Rosengren, med Arbete & Fritid, med Ian Dury & The Blockheads, Slits och Rip Rig + Panic (ihop med styvdotter Neneh), och flera gånger med Lou Reed. Han har till och med spelat både live och på skiva tillsammans med Dag Vag. Det är en musikalisk bredd och en storögdhet som James Brandon Lewis delar med sitt hyllningsobjekt.

- För många år sedan lyssnade jag på Don Cherrys Home Boy, Sister Out (1985) och wow, den här killen försöker rappa. Han var inte rädd för att göra saker som kanske andra i hans generation skulle undvika. Jag har haft turen att vara runt människor som kände honom och spelade med honom, som William Parker. Jag träffade hans barnbarn, Naima, när jag spelade på Café OTO i London. Hon är en fantastisk musiker.

Prince Eugene med Chad Taylors mbira - ett tumpiano - är en av skivans finaste stunder.

- Eugene var Don Cherrys andranamn, och jag tyckte att den låten var perfekt att bära hans namn. Den vill fånga essensen av vad han bidrog med till musiken. Om det inte var för honom, och Yusef Lateef, vem vet vad som skulle ha hänt med musiken.

Don Cherrys fru Moki Andersson Cherry var en central konstnär helt på egen hand, och ryms också i James Brandon Lewis hyllning. Genom paret Cherry och paret Coleman - Ornette Coleman hade varit gift med den amerikanska poeten Jayne Cortez - knyter James Brandon Lewis an till sitt djupa intresse för surrealism.

- Låten Remember Brooklyn and Moki är min bugning till Where Is Brooklyn?, det albumet som Moki Andersson Cherry designade omslaget till. Det var viktigt att kasta ljus på henne såväl som på Jayne Cortez. Jag kan föreställa mig Don Cherry och Moki hängande med Ornette Coleman och Jayne, jag vet inte om de umgicks och interagerade som par, men jag föreställer mig. Jayne Cortez, vilken poet! Hon var med och gjorde en surrealistisk antologi på 80-talet som jag absolut älskar som heter Free Spirits: Annals of the Insurgent Imagination. Där finns några av Ornettes texter, och det är i ett sådant sammanhang jag tänker mig de fyra. Även Franklin Rosemont och Robin D G Kelley har gjort en fin surrealism-antologi som heter Black, Brown and Beige. Därifrån är steget kort till Amiris Black Music där han talar om den andra sidan av musiken, Albert Ayler, Ornette, Don Cherry. Där har du sammanhanget som vårt album kom till inom, och där sluts cirkeln.

James Brandon Lewis filmtips

- Det finns det en 16mm-dokumentär som heter Rising Tones Cross om avantgardejazzen i New York på 80-talet, kolla den, den ligger på YouTube. Så den går igenom allt, Charles Gayle, Peter Kowald, Don Cherry på rullskridskor, alla, och hela historien om musiken på 70-talet, den är verkligen fantastiskt.