Grace Jones i Rosendal 2024

(Liverecension. Ursprungligen publicerad på Pedagogiska pekpinnar 17 juni 2024)

Foto: Patrik Forshage

Grace Jones. En diva, i ordets mest positiva bemärkelse. Ju äldre hon blir desto mer skiter hon i förväntningarna, unnar sig allt och har precis så kul som hon vill. 

I Rosendals trädgårdar inleder hon med en mäktig Nightclubbing, och sedan tappar hon och hennes band inte för en sekund sina tunga reggae- och funkrytmer, fortfarande lika djupt mullrande och distinkta i My Jamaican Guy, Libertango och Private Life som när hon spelade in dem med Sly & Robbie i Nassau-studion för mer än 40 år sedan. 

Och då hinner hon ändå med oräkneliga byten av kläder och framför allt huvudbonader - numera oftast på scenen direkt framför publiken. Hon verkar förtjust fnissigt berusad när hon flörtar ohämmat med publiken, ("You know, I've had a lot of Sweden in me! A lot!) och när hon äntligen får vinglaset hon frågat efter sveper hon det i en klunk. 

I Demolition Man slår hon sönder ett par cymbaler, och sedan behöver hon komma närmare publiken. På väg nerför några trappsteg tar hon det säkra före det osäkra - klackarna är decimeterhöga - och kryper istället för att gå. Och lyckas göra det både värdigt och oerhört underhållande!

Efter en låååång Pull Up to the Bumper-tur i fotografdiket framför scenen - på en stackars roddares axlar och saligt och intimt hälsande på sin publik - klättrar hon tillbaka upp på scenen och sparkar äntligen av sig sina högklackade skor för den obligatoriska rockring-finalen. Slave to the Rhythm är en nästan 20 minuter lång avslutning, där Grace Jones sjunger, presenterar bandet ingående, bjuder upp hela sitt crew att dansa på scenen. Hela tiden med en gigantisk rockring snurrande på höfterna, utan minsta incident. 

Likt en kvinnlig Iggy Pop har Grace Jones vid 78 års ålder nått ett stadie där hon med ålderns, låtkatalogens och publikkärlekens rätt gör vad fan hon vill. Må hon fortsätta med det i många år till.