Daniel Johnston: ”Bara ett psycho som försöker skriva sånger”
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 2009)
Innan jag får tala med Daniel Johnston är osäkerheten stor. Från skivbolagets sida vet man inte riktigt hur det hela ska arrangeras, men landar till slut vid att vi har några alternativa datum utsatta. Då ska skivbolagsrepresentanten Elin ringa hem till Daniel Johnston och hans pappa Bill, så att Bill och Daniel kan ta ställning till om det är läge för intervju idag, eller om vi ska pröva en annan dag istället. Redan vid första försöket mår Daniel Johnston tillräckligt bra, och jag får klartecken och telefonnumret hem till Johnstons i Texas.
Men hur intervjuar man ett musikaliskt geni? Hur intervjuar man någon som det inte räcker med att säga att han inte har alla hästar hemma, utan där man måste konstatera att stallet stundtals är helt övergivet. Hur intervjuar man någon som mycket väl vet om sin mentala instabilitet, och som inte är rädd att säga det. Med fuktiga handflator slår jag telefonnumret, och efter ganska många signaler svarar en lätt avvaktande Daniel Johnston och vi utbyter vänligheter och hälsningsfraser.
Tack, bara bra. Och hur mår du?
- Inte så bra, idag. Jag har problem med mina tänder, och idag har jag suttit hos tandläkaren flera timmar. Det gjorde ont. Du vet, de har tagit ut alla mina tänder och satt in löständer istället, och det gör ont.
Det förstår jag. Jag är livrädd för tandläkaren, och skjuter upp mina besök så länge det bara går.
- Ja, precis. Så är det.
Isen är bruten. Daniel Johnston och jag har hittat lite common ground, och både jag och (inbillar jag mig) han slappnar av en aning. Nu kan vi prata om hans nya skiva istället. Den är väldigt bra.
- Har du hört den? Den har ju inte kommit ut än.
Daniel Johnston låter mycket misstänksam, och den trivsamma stämningen jag anat var på väg kommer av sig omedelbart. Jag förklarar att jag har fått ett recensionsexemplar av den kommande skivan för att kunna ställa frågor om den.
- Hm. Jaha ja.
Vad fick dig att spela in i studio med producent den här gången?
- Det var egentligen pappas arrangemang. Men jag gillade det. Det blev verkligen mycket bättre ljud, mer av allt liksom.
Varför valde du Jason Falkner som producent?
- Jag vet inte. Det var också pappas arrangemang. Men han var jätteduktig och tog hand om saker under inspelningarna. Han är en… vad heter det… entreprenör, som kan allting. Han kan spela alla instrument.
Men visst spelar du gitarr och piano, som vanligt?
- Från början spelade jag. Sedan spelade han en massa instrument ovanpå, så att inte min gitarr hördes längre. Men sedan fick jag spela gitarr igen, över allt annat.
Trivdes ni tillsammans?
- Vadå, har han sagt något om det?
Daniel Johnston blir påtagligt försvarsinriktad.
Vem? Jason Falkner? Inte till mig i alla fall, jag har aldrig pratat med honom.
- Jaha, ok. Jo, han var jätteduktig.
Men sanningen är att Jason Falkner, med ett förflutet i Jellyfish och tillsammans med Brendan Benson och Beck, faktiskt har sagt något om att arbeta med Daniel Johnston. Inte till mig, och delvis mellan raderna, men i pressreleasen till Is and Always Was är han citerad. "Det var utmanande att få våra hjärnor att samarbeta, men jag fann mig själv omsluten av hans musikaliska värld. Det är en unik plats att befinna sig på, det är ett som är säkert ". Kanske inte en helt friktionsfri inspelning, med andra ord.
Men om det fanns problem under inspelningarna har de inte påverkat resultatet negativt, och Daniel Johnston är påtagligt nöjd med resultatet.
- Jag kommer alltid att spela in i studio hädanefter. Aldrig mer hemma. Jag lovar.
Stämningen är borta hursomhelst, så även om han uppskattar min beskrivning av texterna som väldigt innerliga och samtidigt underhållande gillar han inte att jag nämner I Had Lost My Mind som en av mina favoriter på skivan.
- Den är ju gammal. Den var ju med på soundtracket till dokumentären om mig. Jag gillar Light of Day, sist på skivan, för den är alldeles ny.
Tröttnar du på låtar som har börjat bli gamla?
- Ja, ibland. Hm. Fake Records of Rock and Roll är också en av mina favoriter.
Sådana man inte ens kan get down and boogie till, ja. Så sjunger du. Man kan get down and boogie till ditt album.
- Tycker du det? Tack.
Men vilka skivor tänker du på som "fake records of rock and roll"?
- Gammaldags grejor, från 50- och 60-talet. Sådana som man fortfarande kan köpa. Jerry Lee Lewis, som fortfarande spelar samma sånger, intill denna dag.
Ok. Jaha. "I'm just a psycho trying to write a song", sjunger du också på nya albumet. Men jag har känslan att låtskrivandet kommer enkelt för dig?
- Det är det jag ägnar mig åt. Att skriva sånger och att teckna.
Ditt tecknande, ja. Jag älskar nya skivans omslagsbild, med ett lyckligt skelett som spelar piano. Ville du något särskilt med den bilden?
- Inget särskilt. Jag visste faktiskt inte ens att det var den de hade valt. Jag bara lämnar en bunt bilder så får de bestämma.
"De"? Skivbolaget?
- Ja. Och pappa.
Härom året var du representerad med teckningar på Whitney Museum of American Arts biennal, och i våras kom din första konstbok. Kan du föreställa dig ett liv där tecknandet tagit över musikens plats?
- Det är samma sak. Musik och bilder, det är samma sak. Jag gör båda. Måste man välja? Jag älskar musik, och jag älskar konst. Jag älskar Salvador Dali. Jag hittade två Salvador Dali-böcker på rea förra veckan, för 25 dollar. Visst var det tur?
Efter dokumentären The Devil and Daniel Johnston har intresset för Daniel Johnstons liv och uttrycksformer ökat markant. Så pass, faktiskt, att en spelfilm om honom är godkänd av alla berörda och under förproduktion medan vi pratar.
Vem skulle du vilja se i rollen som Daniel Johnston?
- De har redan en kille i den rollen. Han är cool. De har kommit hit och pratat med mig flera gånger, och de är coola allihopa.
Finns det något särskilt ögonblick i ditt liv som du tycker måste vara med i filmen?
- Det blir bra med den saken. Filmen kommer att handla om mina tidiga inspelningar, och det blir jättebra!
Det är så många som har spelat in covers av dina låtar. Beck, Wilco, TV On The Radio, M Ward, Flaming Lips, Death Cab, Tom Waits. Gillar du deras versioner? Lyssnar på dem överhuvudtaget?
- En del av dem har jag hört. Några. Men jag tycker inte att de har gjort sångerna rättvisa, inte ännu. Ännu har ju inte låtarna blivit hits, åtminstone inte stora hits, och det borde de bli.
Det borde de sannerligen. Och på tal om hits, har du haft chansen att lyssna på de remastrade The Beatles-återutgåvorna ännu? För visst är The Beatles fortfarande dina största förebilder?
- Det är de fortfarande. Det kommer de alltid att vara. Jag har hört några låtar från de nya återutgåvorna, men jag har ingen av skivorna än. Jag har inte pengar, så det går inte. Jag önskar mig dem i julklapp av pappa.