The Warlocks – Phoenix

Mute/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2003)

Det är förstås ingen slump att Bobby Hecksher valt att uppkalla sitt band efter tidiga inkarnationer av både Velvet Underground och Grateful Dead. Med riff direkt lyfta från Sister Ray och med tamburiner från Venus in Furs, med tidigare hyllningar till Christa Pfäffgen och med mycket drogexplicita texter, som Shake the Dope Out och The Dope Feels Good, rör sig The Warlocks sällan utanför Exploding Plastic Inevitables projektorljus, och med ett mer än lovligt flummigt förhållningssätt till arrangemang vill de gärna hypnotisera en egen skara Deadheads. 

Massmördare, Poe och spacerock är viktiga ingredienser i Heckshers liv, så när en påfallande stenad Sonic Boom från gamla Spacemen 3 - ytterligare en hörnsten under The Warlocks - erbjuder sina feedbacktjänster är inte Bobby Hecksher den som säger nej. Som om inte hans egen laguppställning om åtta distorsionsentusiaster vore nog för att få fram en tillräckligt monotont malande ljudbild. Men någonstans mitt i oväsendet bryter starka melodier och en sångröst som en ung Perry Farrell fram, för den som har sinnesnärvaro nog att uppfatta det.

Skivrecension