Chuck Berry – Chuck

Dualtone/Decca
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2017)

Det går inte att överdriva Chuck Berrys betydelse för rockmusiken. Genren hade helt enkelt inte existerat i sin nuvarande form utan honom. Han satte strukturen. Han satte soundet. Han satte lyrikens teman. Han ammade Keith Richards. Han… jaja, vi fattar.

Men lika central som Chuck Berry är för rockmusikens historia, lika fullständigt ointressant är han för rockmusikens nutid. Faktum är att han slutade vara en aktuell musikalisk angelägenhet redan i början av 1960-talet, och lika central som han var i rockmusikens skapande var han i upprättandet av nostalgiscenen med kringresande föredettingar som spelar alltmer uttjatade hits för brödfödan.
Det här albumet annonserades redan innan Chuck Berry avled i mars i år, 90 år gammal, och presenterades som hans första studioalbum på nästan 40 år. Men den dryga halvtimme som utgör albumet är precis den sortens det lapptäcke av inspelningar som brukar dyka upp strax efter legenders dödsfall. Något är helt färdigt, annat är halvklart, en del är uppenbara outtakes, något är live och ytterligare något är enbart utfyllnad.

I den saliga röran här finns inslag av utmärkt originalrock'n'roll. Ett par låtar är rentav strålande i sin genre, som den lediga och vitala inledningen med Wonderful Woman av klassiskt Berry-snitt, där både gitarrspel och Chuck Berrys sång låter ungdomligt och fräscht. På samma sätt fortsätter han att travestera sig själv i låtar som Big Boys och Lady B Goode, men skivans höjdpunkt Dutchman lämnar det mest förutsägbara med en långsam och vass elektrisk groove och en stenhård talad barhistoria. Tyvärr finns här också trött blues, ett generande dåligt shownummer i ¾ Time (Enchiladas), och vad som låter som en helt orepeterad duett med dottern Ingrid i Darlin'. Ännu värre är den låtsaspatois han nedlåter sig till i Jamaica Moon, som till och med är pinsammare än hans tidigare lågvattenmärke My Ding-A-Ling.

Kanske är Chuck faktiskt Chuck Berrys bästa album sedan 1964. Nu säger det inte särskilt mycket, och den som saknar någon av Chess-inspelningarna före det årtalet har ingen anledning att prioritera den här skivan.

Skivrecension
Av Patrik Forshage