Jag är den sista att vilja skapa mallar och formler för avantgardet – själva idén med det är ju att det ska kunna ta alla otänkbara vägar – men något grundläggande kriterier har jag nog ändå. Kalla mig konservativ, men när Azita på skiva efter skiva envisas med konventionell pianopop är det svårt att fortsätta betrakta henne som en sökande experimentalist. Hon må ha en konstnärlig bakgrund med både punk och electronica på sitt CV, men de taffliga ordrika mainstreamballader hon numera ägnar sig åt, allra värst i reggaetakt, utmanar ingenting. Utom tålamodet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
