Brian Eno & J Peter Schwalm - Drawn from Life
Opal/Virgin
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)
När Eno väljer att ha en kollegas namn lika stort som sitt eget på omslaget brukar det betyda att han kollegan tillfört ytterligare dimensioner till den ambient han förfinat under ett par decennier, och Drawn from Life med den tyske slagverkaren och DJn J Peter Schwalm är inget undantag.
Den här gången vill han återvända till mer melodiska verk. Det har han försökt ett par gånger förut med varierande kvalitet. Nerve Net blev svulstig och överarbetad därför att Brian Eno absolut skulle ha med varenda popstjärna han arbetat med de senaste 15 åren. Däremot var duettplattan Wrong Way Up med John Cale en njutning och det första tillfället på mycket lång tid att få njuta av Enos vokala talanger.
Den här gången får vi inte höra Brian Enos röst. Drawn from Life är en skiva med tydlig låtstruktur och markerade rytmer istället för ljudsjok, men den är huvudsakligen instrumental. Utöver rösterna från Brian Enos lekande barn står gäster som Laurie Anderson för de sparsamma vokala inslagen. Hon kryddar Like Pictures Part #2 på sitt karaktäristiska vis, och det fungerar utmärkt med ambientgrunden. Nell Catchpole bidrar med stråkar på flera spår, och hennes bearbetade diaboliska röst på Intenser kunde vara ett påfund av Fatboy Slim om han valt ambient techno istället för big beat.
En mer passande samarbetspartner för Brian Eno än Holger Czukay är svår att tänka sig. Den gamle Can-medlemmen spelar IBM-diktafon på Like Pictures Part #1, och det är förstås mer en gimmick än ett seriöst ljudexperiment. Men det är kul. Vocoderrösten på Two Voices känns dock lite dammig, och den flera minuter långa tystnaden mellan flera spår mot slutet på skivan är svår att uppbåda entusiasm inför. Det ska markera att de två sista spåren inte hör till albumets helhet, och då hade en bonus-CD varit ett bättre alternativ.
På Drawn from Life leker Brian Eno och J Peter Schwalm med jazziga rytmer och kantslag på trummor, pianoslingor och en försiktig bandlös bas. Det gör att dokumentärfilmarna tvingas se sig om på annat håll efter musik till sina undervattensfilmer, och att vi andra kan glädjas åt att David Sylvians Brilliant Trees har fått ett senkommet sladdsyskon.