Everything is Recorded - Temporary

XL/Playground

BETYG 4 av 6

Sedan 2018 är Everything Is Recorded producenten, DJ:n och skivbolagsdirektören Richard Russells lekstuga, och när han ringer in vänner från vitt spridda genres blir det mycket av tematiska samlingsalbum runt hans projekt. Det tredje albumet under namnet har tagit form med utgångspunkt i de existensiella och spirituella samtal som Richard Russell hamnade i med mäktiga Jah Wobble i sin hemmastudio, samtal om själen och om förgänglighet och evighet.

Men om skivan är sammanhållen avseende sitt tematiska innehåll är musiken desto mer disparat. Som på de båda tidigare albumen är det funk, hiphop, dub, jazz och singersongwriter i vildvuxna musikaliska kombinationer och åtminstone några av artisterna är också återkommande. Från förra Friday Forever får den Trinidad-födde rapparen Berwyn förnyat förtroende, och mäktiga Kamasi Washington som var med redan på den första Everything Is Recorded-albumet för åtta år sedan är tillbaka på ett av Temporarys viktigaste spår The Meadows.

Sampha är en av skivans främsta tillgångar. Han sjunger Never Felt Better med vibrerande känslighet innan Florence & The Machine kliver in med storslagenhet för att assistera. Mercury Price-vinnaren hörs också bland annat i snyggt funkiga Losing You tillsammans med Jazz Ahmed och Laura Groves, och inte minst med Jah Wobbles tunga bas.

Porcupine Tattoo är en lågmäld duett till akustisk gitarr, pedal steel och fotstampande, där Noah Cyrus lutar sig tungt mot Bill Callahans allra djupaste barytonstämma, och han återkommer sedan i den stilla elektroniska kontemplationen Norm.

Helt nytt i Richard Russells musikaliska värld är brittisk folkmusik, som han aldrig intreesserat sig för förut. Här innebär det att Maddy Prior från Steeleye Span sjunger Ether över djupaste dub, och att några mellanspel leker med Jackson C. Frank-samplingar. Mest udda är Firelight, som inleds som ett drömskt evergreenminne från andra världskriget med Florence Welch och en samplad Molly Drake - Nick Drakes mamma - i Andrew Sisters-traditionen, innan Berwyn rappar en vers om återseenden efter döden och Alabaster Plume dyker upp med sin saxofon.

Hur solklart temat och sammanhanget än är för Richard Russell framstår det inte lika sammanhållet för lyssnaren. Här finns helt fantastiska stunder, gott om dem till och med, men i längden är spretighetens vidd rent utmattande. 

Av Patrik Forshage

4 mars 2025

Skivrecension