Beck – Guero
Geffen/Universal
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005)
Någon drar sig kanske till minnes att Beck Hansen med Loser under bältet och talang att gödsla med, skrev ett unikt storbolagskontrakt 1993. Allt som inte Geffen ville ge ut kunde Beck släppa på vilka indiebolag som helst, och vi förstod att världen skulle översköljas av konstiga skivor som Stereopathic Soulmanure. Men kreativiteten sinade, och Becks knäppa indieutgåvor har vi inte sett röken av på väldigt länge.
Guero, hans nionde skiva totalt, verkar inte heller vara frukten av flödande inspiration, utan snarare av Becks kliande oro över att det gått tre år sedan han hördes av med sorgset allvarliga Sea Change. Idag är han nygift och nybliven pappa, och med koncentrationen långt från musik tar han istället för att utvecklas 15 steg tillbaka, till den lilla postironiska vit-mans-hiphop-täppa han var herre på tillsammans med Dust Brothers på Odelay 1996.
Till och med Wille Craaford och Beastie Boys (nåja) har insett att just den täppan är sankmark idag, och att vi långtifrån är beredda att gräva upp post-ironin, men Beck är till synes obekymrad om detta faktum. Han blandar som förr sin old school hiphop med deltablues och Miami-funk, och serverar uppvärmda rester som Broken Drum och Farewell Ride (vänta nu, hörde vi inte just det här beatet och refrängtjoandet i Where It's At). Men när MTV redan fått oss att röka crack har vi inte tålamod med sånt här längre. Till och med skivans snyggaste beat på Hell Yes passerar treminutersgränsen för tomgångskörning, och bara Missing ger något positivt avtryck med en nedtonad latinogitarr och allvarligare text.
Förhoppningsvis är mitt förhandsex av Guero ett falsarium, någons elaka Beck-skämt i form av evighetslånga Henrik Schyffert-sketcher utan poäng, och på den riktiga utgåvan kommer man att ha redigerat bort de sju minuter långa försöken att skapa bluesgroove av bastrummelunk. Om inte får vi se Guero som det utdragna soundtracket till hur Beck gräver ner sin kreativitet och sin karriär i samma grav.
Skivrecension