Charley Crockett - Visions of Dallas

Son of Davy/Border

BETYG 4 av 6

När hans förra album $10 Cowboy släpptes för ett halvår sedan var den synnerligen produktiva countrysångarens 15:e skiva sedan 2015. Innan dess flackade han under många år runt som hobo och sjöng på gatan och på honky tonks i de hörn av USA dit vinden tog honom, och dito i Europa och Nordafrika. Men det var i Dallas han växte upp och började spela musik, så på andra kapitlet av $10 Cowboy är det hemstaden som står i fokus.

Med till hälften covers och till hälften original bygger han ett traditionellt countryalbum som de brukade ta sig uttryck under första halvan av 1970-talet, med sina typiska poor lonesome cowboy-teman. Det enda som fattas för autentiskt 70-tal i den övergivenhet han förmedlar i Charlene är The Jordanairies, och enligt samma estetik är Lonesome Feeling en klassisk hobo-ballad med sentimental steel guitar. Losers Lounges milda honky tonk hade kunnat vara tidig Willie Nelson, men är av Bobby Pierce, och även om de soulantydningar som har funnits på hans tidigare album är sällsynta här så höjer de nivån ytterligare ett snäpp när de ändå går att ana, som i How Low Can You Go eller via titelspårets orgel. Det enda man får anledning att uttrycka tveksamhet till på Visions of Dallas är blueschablonen 20-20 Vision.

De covers han gör går knappast att särskilja från Charley Crocketts original. Det beror dels på hans träffsäkerhet som låtskrivare och arrangör, och dels på han att undviker de mest välkända låtarna till förmån för mer obskyra pärlor, som Johnny Cash-inspelade Crystal Chandeliers and Burgandy eller Hoyt Axtons Trouble and Misery. Det enda stället där upphovsmannen lyser igenom så starkt att Charley Crockett bleknar i jämförelse är när han i Loretta tar sig an själsfränden Townes Van Zandt, från Dallas grannstad Fort Worth. Men hur hade det kunnat undvikas?

Av Patrik Forshage

Den 29 november 2024

Skivrecension