Peter Perrett - The Cleansing

Domino/Playground

BETYG 5 av 6

Med undantag av ett tillfälligt och mycket kort återfall i musiken i mitten av 1990-talet ägnade Peter Perrett 40 år av sitt liv efter The Only Ones åt tungt knarkmissbruk på heltid. När han tvingades ge upp narkotikan 2017 - albumtiteln rening - hade han kommit så långt ifrån musikskapandet att han fick lära sig allt på nytt - "hur man skriver låtar, hur man spelar, hur man sjunger. Som ett barn som tar sina första steg". 

Så beskrev han sin återkomst till musiken när den här skribenten träffade honom för en intervju i samband med hans förra album Humanworld för fem år. Å andra sidan hittade han i samtalet fördelar med sin synnerligen glesa katalog, och citerade yngre beundrare som Johnny Marr som menade det var bra att Peter Perrett gjort så lite musik, för det innebär att allt han gjort står ut positivt.

På Peter Perretts tredje album efter återkomsten till musiken är samme Johnny Marr en av de namnkunniga gäster som flimrar förbi, men den som drar lasset är Peter Perrett själv. Över hela 20 låtar på hans karriärs första dubbelalbum behåller han sin distinkta karaktär i såväl låtskrivande, texter och sång. 

Låtarna är precis som på det föregående albumet relativt korta och kärnfulla, ekonomiskt producerat tillsammans med Jamie Perrett, som är en av de båda sönerna Jamie och Peter Jr som har utgjort kärnan i hans band ända sedan återkomsten. Det finns tydliga räta linjer tillbaka till The Only Ones, som visserligen kom att räknas in i punken men som hade kraftiga rötter i Peter Perretts djupa beundran för Bob Dylan och Lou Reed, och som med sina meriterade bandmedlemmar kunde bygga en dynamik som rymde både drama och psykedelia när de så ville.

Den typen av nyansering gör The Cleansing varierad och musikaliskt upplevelserik, där kraftfull The Only Ones-rock som Disinfectant har sällskap av rena Lou Reed-ripoffs i gitarrerna i Do Not Resuscitate och en beroendeuppgörelse ("I thought I was having fun") för ödesmättad stråksektion och flygel i All That Time. Varken ålder eller vikande hälsa har förminskat den släpiga arrogansen i hans dialekt från södra London, varken i varma kärleksförklaringar till någon som är på väg bort i There For You eller i mardrömslika Back in the Hole med mäktiga gitarreffekter. 

Den är bara ett av många exempel på att skärpan är lika distinkt i Peter Perretts texter. Missbruket är ett återkommande tema, aldrig romantiserande utan torrt konstaterande i Do Not Resuscitate, Crystal Clear och Survival Mode, liksom hans storögda iakttagelser över vad som hänt med världen utanför under de decennier han förskansat sig i sin narkotikabostad. Till exempel World In Chains, ett av två spår där Johnny Marr kan höras och där också Alice Go från Dream Wife har en viktig roll, beskriver en omvärld där empati ersatts av effektivitet. 

Carlos O'Connell från Fontaines D.C är en annan gäst, liksom Kristin Kontrol från The Dum Dum Girls. När Peter Perretts granne Douglas Hart så sammanstrålar med Bobby Gillespie, som är med på inte mindre än åtta låtar, är det därmed den kompletta rytmsektionen från The Jesus & Mary Chain från 1986 som är tillfälligt återförenade. 

"I don't wanna overstay my welcome", slår Peter Perrett fast redan i inledningsspåret I Wanna Go with Dignity, och vid vårt samtal för fem år sedan mer än antydde han att krämpor och åldrande kanske inte skulle ge honom så många fler levnadsår. Men värdigheten är minst sagt intakt, och att döma av kraften och distinktionen i The Cleansing har den nu 72 år fyllda legenden mycket kvar att ge. Peter Perrett är välkommen att stanna länge än!

Av Patrik Forshage

Den 1 november 2024

Skivrecension