MGMT: hyllar sina idoler
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2010)
MGMT inte bara hyllar och namedroppar på sitt nya album Congratulations. De skriver gott om tillstymmelser till hits också, helst flera i samma 12-minuterslåt- Här är Nöjesguidens interju med Ben Goldwasser.
En av låtarna på ert kommande album är en hyllning till Television Personalities minst sagt humörsvängande ledare, Song for Dan Treacy. Berätta!
–Han stod i kulissen när vi spelade på en festival där de också uppträdde, och han älskade vår hyllning. Vi är ganska tajta sedan dess. Det som är så coolt med honom är att han aldrig använder metaforer utan är helt och hållet öppen och rättfram i sin lyrik. Det ville vi efterlikna.
Du tänker till exempel på I Know Where Syd Barrett Lives, hans hyllning till Pink Floyds grundare?
–Just precis. Han gillar Syd Barrett – det gör vi också, för den delen – och då skriver han det istället för att hålla på med omskrivningar. Han får det vardagliga att kännas exalterande. Så gjorde vi också, i vår hyllning till Dan Treacy.
Ni hedrar Brian Eno också, i fyndigt namngivna Brian Eno.
–Den är mer ironisk. Vi har en sådan där kortlek som han använder, Oblique Strategies, och lät den styra över oss en hel del i inspelningarna. Den blev som ett löpande skämt. Texten handlar om att vi besöker en katedral i Transylvanien, och där möter vi Eno som är någon sorts syntmagiker. Han tar emot oss och gör oss till sina lärljungar under en tid, men sedan vänder han sig emot oss.
Eh… Så fint. Och så lyckas ni med konststycket att sjunga hela hans fullständiga namn, och dessutom korrekt. Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno.
–Visst är det grymt? Vi googlade fram det på Wikipedia. Det var för coolt för att inte ha med.
Vad säger Brian Eno? Har han hört låten?
– Nej, han har inte hört den. Inte ännu. Vi tänker skicka den till honom. Ett tag var vi faktiskt inne på att fråga honom om att producera skivan, men vi glömde bort det. Han kanske kan göra en remix av Brian Eno i alla fall.
Instrumentala Lady Dada's Nightmare då, är det tänkt som en hyllning till Lady GaGa?
–Inte direkt. Det var en melodiidé som jag hade haft i huvudet ett tag, som vi bestämde oss för att pröva att göra instrumentalt och så cheesy vi kunde. Vi skrattade gott hela vägen under inspelningen. Att den fick det namnet kom sig av att vi höll på att kasta ordassociationer fram och tillbaka under mixningen, och Lady Dada lät kul.
Annars finns en del spännande namn bland dem som faktiskt medverkar på skivan genom egna insatser också. Peter "Sonic Boom" Kember, till exempel, har producerat.
- Han är en av dem som vi drömt om att få arbeta tillsammans med, men liksom inte riktigt trodde skulle fatta vilka vi var om vi fick chansen att träffa dem. Peter mötte vi faktiskt genom Dan Treacy och Television Personalities, och blev bjudna att se hans Spectrum spela i London. Det slutade med att vi hamnade på scenen tillsammans, och efter det fortsatte vi att e-maila varandra fram och tillbaka. Till slut frågade vi, efter stor vånda, om han skulle ha lust att producera oss, och till vår förvåning sa han ja.
Och Jennifer Herrema från Royal Trux?
- Hennes nuvarande band RTX spelade samma kväll som i Los Angeles. Vi vågade inte riktigt gå fram – vi trodde att hon var alldeles för cool för att vilja hänga med oss – men hon visade sig vara världens snällaste.
- Just den sortens galen noisemusik som Jennifer Herremas RTX gör är den sortens musik som verkligen får igång oss. Det är den musiken som borde vara popmusik, som borde få samma spridning och uppskattas lika mycket. Det finns folk inom undergroundrörelsen som vill fortsätta hålla den underground, men vi tycker att det borde vara allmängods.
Congratulations inledningsspår It's Working for You är just den sortens kombination mellan avantgarde och bubbelgumpop som du efterlyser, tycker jag.-
Tack. Den är inspirerad av Julian Cope och Syd Barrett, och kanske av The Beatles också, fast med konstiga vändningar och med referenser till att ta droger.
En del sådant hinner ni med i Siberian Breaks också. Inte så konstigt kanske, med tanke på att den är 12 minuter och låter som minst ett halvdussin väsensskilda sånger i ett.
- Den är intressant. Den låter nästan improviserad, åtminstone i mina öron, men arrangemangen var i det närmaste klara redan innan vi åkte till Kalifornien för att spela in. Helt plötsligt hade den vuxit till sina 12 minuter, och det är vi mycket stolta över. Det måste vara en av världens första 12-minuterslåtar som inte alls är progrock utan mycket mer The Mamas and the Papas.
Men hitsinglar har ni inte brytt er om alls. För tillstymmelse till sådan finns inte på skivan.
- Jag håller bara delvis med. Det finns inte en enda vettig singel, det är sant, men tillstymmelser till hits finns det gott om. Vi hittade många medan vi spelade in, och vi pratade ibland om att vi skulle kunna ta någon detalj eller idé och förvandla till hitsingel. Men vi bestämde oss för att vi inte ville det, och det var ett bra beslut. Det första skivbolaget sa var att det var "ambitiöst, men det inte fanns någon hitsingel där". Vi vet, och vår publik är mycket mer intresserade av det som gör MGMT unika än det som skulle ge listplaceringar.
Kan man dessutom uppfatta det som ett statement gentemot dagens musikkonsumtion, med nedladdningar av enstaka låtar snarare än album?
- Definitivt. Verkligen. Vi växte upp i en tid när albumformatet var det rådande och naturliga. Då kunde ju en skiva fungera som humörförändrare och humörförstärkare, men idag handlar det mest om att ladda ned en låt som passar den mood man befinner sig i just det ögonblicket. Jag hatar folk som inte lyssnar färdigt på album, utan som hoppar från låt till låt och avbryter dem mitt i. Det är inte respektfullt mot upphovsmannen, eller mot mig som lyssnar.
Titeln Congratulations ska ha varit beslutad långt innan arbetet med skivan satte igång.
- Ja, den var klar redan medan vi jobbade med förra skivan. Meningen är att vara sarkastiska, att lägga fokus på när man inte är värd att hyllas men gör det ändå. Samtidigt tycker jag att det blev ännu roligare att kalla just den här skivan för Congratulations, när folk har förväntningar.
Men ni har också sagt att det är en skiva utan ironi, utan sarkasm. Till skillnad från debuten.
- På ett sätt. Musikaliskt finns det inte mycket som är ironiskt, tvärtom är allt mycket seriöst menat. I texterna finns det kanske lite ironi kvar. Jag menar, vi vill inte vara pretentiösa.
Ni vill inte vara pretentiösa? Med en succéuppföljning som är utan tillstymmelse till hitmaterial, och som istället är fylld av taktbyten och 12 minuter långa musikstycken?
- Vi lät den här skivan ta med oss vart den ville. Vi hade faktiskt ingen aning om vad vi ville, precis som med förra då vi gick in i studio med enbart tre låtar färdiga. Vi visste att vi inte ville göra en skiva som kraftigt skulle reagera på den förra, eller på vårt turnerande. Nu blev det nog ändå det, men tanken var en annan. På samma sätt ville vi göra en skiva som skulle kunna svara upp mot folks förväntningar.
Och därför valde ni ett tema om surfning för skivan.
- Haha, exakt. Vi hade börjat arbetet med skivan i norra New York på vintern, och sedan drog vi till Venice Beach i Kalifornien för att spela in. Då blev det en sådan reaktion, allt blev liksom surfpop. Siberian Breaks till exempel handlar ju om att surfa i Sibirien.