En historietripp med Stry
(Ursprungligen publicerad i Ett Noll Ett februari 2009)
”Stry är den enda svenska artist som kommer nära genialitet.” Det var Thåström som sa det, men 30 år efter att den svenska punken föddes i form av en liten svart sjutummssingel från den skånska landsbygden är det få som skulle säga emot.
Kriminella Gitarrers första singel Vårdad klädsel slog kanske inte ner som en bomb, men effekterna av den verkar fortfarande, och det gör mannen bakom singeln också. Stry Terrarie, senare känd som Stry Kanarie och numera rätt och slätt Stry, har fyllt 50, men han trappar inte ner. Under ett par timmar på telefon berättar han om några av milstolparna i sin musikaliska utveckling.
— Jag grubblade en hel del kring mina milstolpar inför vårt samtal, och när jag funderade på hur fan jag egentligen hamnade i det här insåg jag att man måste börja väldigt långt tillbaka i tiden.
—Jag var åtta år. På den tiden bodde min familj i Liberia, och när vi kom tillbaka dit efter en sväng hemma i Sverige fastnade jag fullständigt i The Beatles Rubber Soul. Vi bodde i Yekepa, ett svenskt område intill Grängesbergs gruva, och min syster köpte på en gång en skiva där. Jag minns att jag låg på min säng när jag kom hem från internationella skolan där och lyssnade på den skivan varje dag i ett halvår. Skolan var engelskspråkig, så jag fattade en del av texterna. Inte allt först, och det skulle jag nog inte göra idag heller, men det som var så speciellt var att det fanns utrymme för den sortens musikupplevelse där. Du vet, när barn och ungdomar lyssnar på musik finns det så mycket som kan störa. Föräldrar kan stänga av, syskon kan komma in, men där fanns utrymmet för att bara ligga och lyssna, om och om igen.
Har du fortfarande en levande relation till Rubber Soul?
—Nja. Jag köpte den på vinyl igen för några år sedan, när jag insåg att mitt gamla ex var helt utslitet, men det var dumt för jag spelar aldrig vinyl. Jag tycker att den är bra fortfarande, och en låt som Nowhere Man är lika relevant som all ny musik som kommer, men jag kan inte säga att jag lyssnar så särskilt mycket på den idag. Jag lyssnar inte så mycket på Raw Power heller, trots att den är världens bästa platta.
Är det nästa milstolpe?
—Det är det. Iggy and the Stooges, Raw Power. Jag kan minnas att jag hörde två låtar från den på radio och blev helt knäckt. Your Pretty Face Is Going to Hell var den ena.
På radio?
—Visst är det konstigt? När vi kom hem till Sverige tappade jag mitt popintresse under några år, 68 till 71 kanske det var, eftersom jag bara hörde skräp. Middle of the Road, Candida, sånt kändes inte så fräckt.
Vad gjorde du istället?
—Jag minns faktiskt inte. Konstigt. Hursomhelst så bestämde jag mig för att väcka liv i musikintresset igen, så jag köpte en radio med kassettbandspelare i. I Kjell Alinges program där han presenterade nya skivor dök Iggy upp. Med två låtar - det var det inte alla som fick. Jag hade visserligen diggat Alice Cooper innan, men det var lite för teatraliskt, och Iggy var det största jag hört. Jag försökte skruva upp ljudet, men det gick inte på den där lilla radion. Där och då bestämde jag mig för att skaffa stereo, för att kunna dra på, för att kunna krypa in i musiken och bli ett med den.
—Jag jobbade precis hela sommaren för att kunna köpa stereo, men Raw Power fick jag tag på innan. Just i den vevan flyttade mina systrar hemifrån, och jag fick överta ett rum i källaren där jag kunde ha min stereo. Dit köpte jag också min första bandspelare, och akustisk gitarr och så. Jag skaffade fler Stooges-skivor, tillsammans med The Doors Strange Days, Velvet Underground och New York Dolls. Det var egentligen samma upplevelse där som i Liberia. Jag fick vara helt själv utan att någon störde, och fick den där nära kontakten med musiken igen. Det var en slags påtvingad ensamhet, eftersom vi bodde 1,5 mil från Klippan, så när man kom hem från skolan var det inte läge att ge sig av igen.
— I den där källaren började jag spela så smått. Jag fick lära mig själv, och skaffade några ackordböcker, lite vispopnoter. Det roliga var att jag aldrig fixade att spela andras låtar, men om jag bara hamrade några ackord på gitarren och sjöng något blev det bra.
Kriminella gitarrers debutsingel Vårdad klädsel måste ju vara en milstolpe. Åtminstone är den det i svensk musikhistoria, som den allra första svenska punksingeln.
— Jag vet inte. Jo, ur musikhistoriskt perspektiv håller jag med dig, men för min del var det inte så stort. Hela Kriminella Gitarrer var egentligen en del av hela den där källargrejen för mig, eller åtminstone en logisk fortsättning. Vi satt och spelade i ett litet rum på biblioteket på fredagar, jag och mina kompisar, det var egentligen samma sak.
—Det stora med singeln var att vi kunde genomföra hela skivprojektet själva, utan stöd från andra. Även om vi aldrig tvivlade på att det skulle gå att genomföra. Vårdad klädsel är snarare resultatet av något än en milstolpe, och det är klart att jag inte tänkte på att det skulle vara något historiskt. Jag hade hållit på med ungefär den grejen i fem år vid det laget, och det som var min drivkraft var att försöka nå upp till något som liknade Iggy. Men egentligen var jag mer bekymrad över varför han inte gav ut nya album.
Efter Kriminella Gitarrer blev det Besökarna och Anna och Lejons ögon. Är det en milstolpe, kanske?
— Flytten till Malmö var kanske en milstolpe, men inte direkt Besökarna. Inte Anna Greta-singeln heller. Den hade vi spelat in med Kriminella Gitarrer, och det kändes mer som dokumentation tyckte jag. Baksidan, 31 timmars skräck, är dessutom bättre.
—Besökarna var en deppig grej. Jag vet inte, det kanske var jag som var deppig. Malmö var en grå och tråkig stad på den tiden, och jag kände inte särskilt många. Det var en tid av att försöka hitta replokal, lära känna folk, och så sakteliga började det komma folk när vi spelade. Plötsligt var vi en del av en rörelse, tillsammans med TT Reuter och flera andra.
Ni blev den svenska falangen av den brittiska postpunkvågen.
—Ja och nej. Jag gillade Joy Division, som kändes som en förlängning av The Doors, men jag uppklevde ingen sådan scen på den tiden. Visst var Besökarna väldigt svart musikaliskt, en sorts musikalisk death wish. Det var förresten ett uttryck som var med mig hela tiden. Jag tror inte att det hade gått att göra mer deprimerad musik utan att bli Ian Curtis. Samtidigt var det en viktig insikt att alla låtar inte behöver gå jättefort, och så fortsatte det med Garbochock.
—Jag har aldrig gått till psykolog utan försökt klara av allt själv, och Blödarna var ett försök att driva ut lite onda andar och vara positiv. Det var helt andra människor än tidigare, mer haschindränkt, men visst kan man se Besökarna, Blödarna och Garboshock som en trestegsraket. Isåfall är de två första banden hjälpraketer, och Garboshock är själva kapseln. Vi försökte vara lite roligare, och komma ur den där death wish-känslan. Vi spelade ju till och med en cover av Hot Stuff.
Så bildandet av Garboshock var en milstolpe?
— Absolut, och kanske framför allt möjligheten att repa i Gettot. Det var egentligen ett hyreshus som låg vid Fiskartorget, en mycket konstig byggnad som var helt fylld av musik. Det bodde visserligen några där, men vi lyckades alltid komma överens. När de kom och sa att de skulle uppskatta om vi inte repade hela natten så skruvade vi ner volymen. Nu har det renoverats och är vanliga lägenheter igen, men i början av 80-talet var det verkligen något speciellt.
—Jag märker att sådana saker är mer av milstolpar för mig, även om jag fattar att skivorna är milstolpar för lyssnare. För mig är skivorna mer avtryck, när de spelades hade vi redan spelat låtarna så länge. Utom kanske Så kall så het på Garbochocks album. Den blev till under inspelningen av Ritual, ur en inspiration som uppstod i studion, så den har en annan känsla för mig.
Tycker du att det är albumets bästa låt?
— Egentligen inte. Både Streberbarn och Ritual är bättre, men dem kunde vi så bra när vi spelade in dem. Det kändes inget särskilt att spela in den.
Och Malmö City hade du redan gjort i en första version med Stry & Stripparna.
— Den är egentligen helt betydelselös för mig. Men Stry & Stripparna skulle man kunna se som föregångare till Rymdimperiet, om man vill. Vi hade inget för oss, och bestämde oss för att leka och ha skoj. Så blev singeln till, och det var på samma sätt med Rymdimperiet några år senare - den där
känslan av att det inte var på riktigt.
Ebba Grön spelade också den. För ett utpräglat Stockholmsförortsband var det ett udda låtval.
—Haha, ja, det har du rätt i. När Ebba Grön hade blivit Rolling Stones kunde vi spela sånt ibland, bland alla Staten & Kapitalet. Vi började ju köra Born to Be Wild också, och jag tror att vi gjorde Stones Happy dessutom. Men det var när Ebba hade förvandlats till Stones.
Garbochocks singel Ïnvasion var en milstolpe för mig.
—Jaså. Det var ju en allmän trend då att gamla punkare började lyssna på disco. Jag hade börjat gilla Talking Heads, och tänkte att jag ville göra något som liknade Hot Stuff. Jag hade ingen relation alls till den låten - melodin är inte jätebra. Men då måste jag ha tyckt att den var något att ha. Och Thåström tycker att den är fantastisk.
Därmed börjar vi väl landa i din Ebba Grön-period. Hur hamnade du i det bandet?
—Ebba var ett rätt lustigt band. De hade enorma försäljningsframgångar, men var fortfarande extremt mycket ett punkband. The Clash var inget punkband längre, inte The Jam heller. Jag tror att de ville ha med mig för att få hjälp att komma vidare. Jag mådde väldigt konstigt efter Garbochocks kollaps - hur gick det där till, liksom - och hängde väl på. Vi hade känt varandra skitlänge, så när de frågade om jag ville vara med och spela keyboards drog jag till Stockholm och hängde på.
De hade redan spelat in Stockholms pärlor, som du skrev.
Jag vet faktiskt inte hur det gick till. Men jag kan ha föreslagit att de skulle spela in något som jag skrivit. Jag skrev ju så mycket, mycket mer än de gjorde, och de plockade den. Jag var inte närvarande när de spelade in den, så jag har egentligen inte så mycket tankar om den. När jag kom in i bandet körde vi den inte särskilt mycket live. Det fanns en särskild liverepertoar, med Vad ska du bli?, Staten & kapitalet och Ung & kåt, och kanske lite nytt eller lite udda i mitten, och där platsade inte Stockholms pärlor särskilt ofta.
—En sak som var lustig med Ebba Grön var att de inte alls hade samma musikaliska referenser som jag. Det var lite underligt, men de visste inte vem Iggy Pop var och hade aldrig hört Raw Power. Iggy blev viktig för Thåström senare, han hade The Idiot som rättesnöre under lång tid, Men när vi började spela tillsammans visste han faktiskt inte ens vem det var. Samma sak med New York Dolls. Det är helt amazing hur man inte kan hooka på dem, men Ebba avfärdade dem som Stones-kopior. Jag var en sådna som alltid letade efter bra musik och lyssnade på obskyra grejor, och de var inte riktigt intresserade. De hade sin förortssensibilitet istället, på något sätt.
Kände du dig som en fjärdedel av Ebba Grön?
—Ja. Jo. Ibland. Och ibland mer som en inhyrd musiker. Grejen var att jag hade lämnat punkgrejen bakom mig, och de var mitt uppe i det fortfarande, så jag hamnade liksom tillbaka i punken. Men jag var inte bara anställd, jag var en del av Ebba Grön och kunde säga till om grejor. Det var precis lagom för mig efter Garbochocks slut. Men mot slutet blev mycket av spelandet rutin.
Det måste vara livsfarligt för ett band som så utpräglat ständigt skulle brinna att hamna i rutinlunkandet.
—Ja, det var såna jävla krav. Och det blev ju lättare att brinna om man hade druckit några glas innan, så långa turnéer blev rätt hårt faktiskt. Men vi prövade ju också att ha med en blåssektion, till exempel, och det var ett sätt att komma bort från rutinen. Då kunde vi spela grejor som Flyktsoda, och det var kul.
Jag antar att Ebba Grön-perioden har bidragit till att du i så hög grad kunnat fortsätta att leva på musiken under alla år.
—Helt sant. Jag får fortfarande royalties, även om det inte är lika mycket i dessa nedladdningstider. Men jag har tagit emot socbidrag i perioder, haft lite ströjobb och läst på högskola. Nu jobbar jag
—Skulle du säga att tiden i Ebba Grön var en milstolpe i din musikaliska utveckling?
Nej, inte alls. Ebba-tiden innebar inga milstolpar för mig, men Rymdimperiets EP var det definitivt. Vi fick tid att leka och experimentera i en bra studio, utan att någon sod och hetsade och ville at vi skulle skynda oss. Vi hade inga krav på oss, och lekte med en Linn trummaskin och bjöd in folk som vi tyckte det vre kul att spela med. Det var fantastiskt.
Men lekfullheten försvann i och med att ni blev Imperiet 1983?
—Jo. Så var det.
Gick det fort för din smak att förvandlas från från Rymdimperiet till Imperiet?
—Ja, det gjorde nog det. Jag hade gärna fortsatt leka ett tag. Jag tror inte jag uttryckte det redan då, även om det inte var någon större grej. Men skivbolaget tryckte på, här var fortsättningen på ett av landets mest storsäljande band. Jag minns inte om Thåström också skyndade på det. Kanske. Och media tryckte ju också på. Men jag hade gärna stannat ett tag till i det kravlösa Rymdimperiet.
När man läser klipp från Imperiets första tid verkar det som om bandet åtminstone i någon mån sågs som svikare av Ebba Gröns fans.
—Men det är ju knäppt. Det måste vara hardcorepunkarna isåfall. Men Alltid rött alltid rätt är ju inget svek, eller hur, och Imperiets första album är mer hårdslående än Ebba Gröns sista. Det är ju strunt. Hoppas de började lyssna på Exploited istället.
—Samtidigt verkar ju Imperiets avtryck inte vara riktigt lika djupt som Ebba Gröns, som ju fortfarande lockar de yngsta musiklyssnarna. Men vi får se, nu verkar det vara ännu en Imperietsamling eller box eller något på väg igen.
Sedan återvände du till Malmö och bildade Babylon Blues.
—Men det finns faktiskt en milstolpe innan det, som på ett sätt bidrog till att jag flyttade till Malmö. Vi var ute på skivbolaget MNW av någon anledning, hela Imperiet, och Jonas Sjöström som ledde skivbolaget tog mig åt sidan. "Om du vill göra något, vad som helst, så hör av dig till mig", sa han. "Vi ger ut vad du vill". Jag blev lite ställd. Va? Okej?. Det kändes lite som en kärleksförklaring, nä, som ett erkännande, och från någon som hade möjlighet att lägga kraft bakom orden.
Var det den avgörande faktorn för att du hoppade av Imperiet?
— Kanske inte den avgörande, men en viktig faktor. Det var en process som ledde fram till det. Jag trivdes aldrig helt i Stockholm, och bostadssituationen var helt galen. När jag väl fick en lägenhet var det en så deprimerande bostad att det gjorde ont. Nu är ju bostadsläget likadant i Malmö, men 1984 kunde man få en bra bostad ganska central utan problem där. Men det är klart, hade jag varit ihop med någon i Stockholm kanske jag hade känt annorlunda för stan.
— Musikaliskt hade vi också vuxit ifrån varandra lite i Imperiet. Jag hade köpt en Gretsch Country Gentleman, en fantastisk gitarr, och hade börjat få nya musikaliska kickar i form av femtiotalet, enkelheten. Det där moderna som Imperiet var på väg mot tycker jag att jag redan har gjort med Garbochock. Samtidigt höll Binkle (Liljegren, trummis i Garbochock) och Micke (Vestergren, gitarrist och följeslagare i de flesta av Stryas band) på att tjata om att jag skulle flytta hem, slippa krogköer och bilda band.
Blev det något ont blod i och med att du lämnade Imperiet?
— Ja, lite, men jag var säker på att de skulle klara sig utmärkt utan mig, och man måste offra något. Sedan kändes det lite surt när de blev skitstora och drog ut i världen.
Haha, Pete Best-syndromet.
— Haha. Förresten, han fick ju sparken från The Beatles. Jag valde att lämna.
Men Malmö blev det alltså?
— Faktiskt blev det Lund ett tag, innan jag flyttade in till Malmö igen. Där försökte vi sätta ihop bandet, men det var mycket svårare än vi trodde. Micke och jag var ju klara, men trummis var svårare, och basist har jag alltid tyckt var skitsvårt.
Men du sa ju att Binkies tjat om att bilda band var en av orsakerna till att du flyttade ner. Vart tog han vägen?
—Hm. Jag vet faktist inte. Det var han som var drivande i att locka hem mig, Micke vet jag inte riktigt vad han ville. Vi hade en spelning med Binkie, eller om det var två, men sedan ville inte han vara med längre. Jag vet faktiskt inte varför, och det är ju skitkonstigt eftersom vi fortfarande är vänner. Han kanske var missnöjd med mig, eller med Micke, eller bara med läget. Hursomhelst blev det ett nytt manskap som var ganska fräckt. Härom året gav jag ut inspelnonmgar som vi gjorde då, på Babylon Blues demo 1985, och jag tycker fortfarande att det låter riktigt bra.
—Allt stämde, vi hade en skitbra replokal, vi gjorde Har vi inte grävt för många hål och hade en massa bra idéer. Vi ville spela in i Malmö, men MNW hade sin egen studio i Vaxholm, så vi fick åka dit och bo i en månad. Det var hemskt, och jag tycker att det påverkar hur skivan låter. Basisten bröt handen, vi kom inte tillbaka till vår replokal, och i och med det var den goda perioden över.
I den vevan började du producera skivor åt andra.
—Jaha?
The Creeps, Enjoy The Creeps.
—Ja, just det. De hörde av sig - jag har faktiskt aldrig hört av mig till någon för att få producera dem, men det kanske jag skulle börja med - och så satte vi igång. Jag har omslaget till skivan här någonstans, men jag tror faktiskt att jag tappat bort skivan.
Är du en bra producent?
—Jag är ju inte producent, det är en bisyssla eftersom jag har min egen musik att jobba med. Just nu jobbar jag med The Headlines, och jag är ganska nöjd faktiskt. Vi spelar in nästan allt här i min lägenhet. Jag har varit med om hemska inspelningarm Besökarna var värst, men jag har lärt mig på vägen. Det som är min styrka som producent tror jag är att jag är bra på att förstå vad det är bandet vill ha, och så är jag bra på att förklara varför det inte går. Hehe.
Numera är du digital?
—Det är den sista avgörande milstolpenm hittills. I slutet av 80-talet började jag spela in själv och skaffade en dator. Jag hade gjort en solosingel 1987, Mmm… ängel, ihop med Martin Rössel, och han höll på med datorinspelningar. Jag tyckte att det var spännande, men jag kan inte säga att jag behärskat den tekniken riktigt förrän nu, 20 år senare. På ett sätt var det ju samma principer en sådan som Phil Spector arbetade enligt, utom att han hade riktiga människor att skicka runt i studion för att få fram de ljud han var på jakt efter.
Grass Is Getting Greener är ditt senaste "riktiga" album.
—Jag håller på med ett nytt album just nu faktiskt. För första gången spelar jag alla gitarrer själv, eftersom det är smidigast. Men egentligen är det plattan efter det som är min riktigt viktiga. Då har jag lärt mig det här med datorer tillräckligt för att kunna göra precis vad jag är på jakt efter, och då kommer jag att ta fram de 12-14 låtar jag sparat under åren, allt det där som är de bästa låtarna jag gjort. Det finns låtar jag sparat u 30 år, eftersom de inte funkat i det eller det bandet eller i den situation som varit. Med datorn är de låtarna på väg att bli klara.
Oj. Det låter fantastiskt.
—Man vet ju inte säkert. Jag fattade till exempel inte att Har vi inte grävt för många hål var en av mina bästa låtar förrän jag hade spelat in den. Men en av de allra första låtarna jag skrev är en av de bästa, och den har jag sparat.
Du är ganska sparsmakad med att spela live.
—Live är en entertainergrej, och jag är ingen entertainer. Mina egna musikupplevelser kommer från skivor, inte från liveframträdanden, och så har det varit ända sedan början. Om jag hade sett The Clash på Shea Stadium hade jag inte fattat någonting, men på skiva älskar jag The Clash.
De gamla sjutumssinglarna är dyrbara samlarobjekt idag, men för den som vill rota i Strys förflutna finns gott om tillgängliga källor.
Kriminella Gitarrer - Förbjudna ljud (KLOAAK/BonnierAmigo) CD 2004
Besökarna - #1 (stry.kajen.com) 2002
Garbochock - Ritual (MIstlur/BonnierAmigo) CD 2002
Ebba Grön - Boxen (MNW/BonnierAmigo) CD-box 2008
Imperiet - Klassiker (MNW/BonnierAmigo) CD 2007
Stry - Laddar lugnt (Amalthea) CD 1991
Stry - Grass Is Getting Greener (stry.kajen.com) CD 2005