Flightcrank – Beyond All Reasonable Doubt

Copasetik/MNW
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

När The Prodigy ger ut skivor i samma takt som Stone Roses är det klart att någon kreativ förmåga blir otålig och hoppar av. Nä, inte Liam Howlett, det är ju han som är The Prodigy. Nä, inte Keith Flint heller, och inte ens MC Maxim Reality, som prövat sina vingar tidigare. De stannar och kämpar på. 

Först att lämna The Prodigy för att satsa allt på en solokarriär blev Leeroy Thornhill, den långe välbyggde mannen som dansade vilt på scen, men som aldrig bidrog till bandets musik. The Prodigys egen Bez. När Frankie Goes To Hollywood splittrades var det förstås ledaren och sångaren Holly Johnson som hade den mest framgångsrika solokarriären (om man nu kan använda termer som "framgångsrik" i sammanhang som rör det bandets medlemmar). Men han var inte först med en egen skiva. Det var istället Paul Rutherford, som hade stått längst fram på scenen med Freddie Mercury-mustasch och officershatt, dansat lite tafatt och utstött ett och annat "Hu-hah" i mikrofonen. Känns det igen? Naturligtvis blev hans solokarriär ett enda skämt. 

Som Flightcrank får Leeroy Thornhill ibland skrattet att fastna i halsen. När han lämnade The Prodigy för ett år sedan tog han upp DJ:andet, och började leka med beats och melodier hemma i datorn. Han har redan hunnit anlitats av Kool Keith/Dr Dooom, Moby och David Gray för remixer. 

Om Leeroy Thornhill hade haft lite mera tålamod och ett annat umgänge hade hans debut kunnat överraska oss ordentligt. Beyond All Reasonable Doubt är knappast en konsekvent och sammanhållen skiva, men den har stunder som är inspirerade och underhållande. Ofta lyser reggaeinfluenser igenom, beatsen är försiktiga och fräscha, och när han får till en hitrefräng som på Amazing är det riktigt spännande. På What U Need hörs scratch och Daft Punk-synthar, och Charli Tucker skämmer inte ut sig när hon klämmer i över junglebeats på Break the Chains. 

Riktigt kul blir det när Flightcrank blir akustisk. Get Real kan knappast beskrivas som känslig. Den är snarare ett försök att överrösta sig själv, inte helt olikt de första punkpoeterna. Flipside adderar ett beat och ett riktigt klantigt munspel till gitarren, och när Leeroy Thornhill sedan gör en cover på Patrick Fitzgeralds When I Get Famous faller bitarna på plats. Det är punkpoet han vill vara, inte en trendkänslig dansproducent. 

Tyvärr innehåller skivan också mycket som aldrig borde ha sett dagens ljus. Cheeper Than Stolen Goods är just återanvänd Frankie Goes to Hollywood med loja beats, och Inside Out visar hur uselt big beat kan vara när det är dåligt. Gäster som Lee Scratch Perry och Finley Quaye behöver mycket strama tyglar för att kunna koncentrera sig, och det får de inte här. 

Flightcrank överraskar genom att vara ganska kul här och där, men Leeroy Thornhills timing är inget vidare. Damon Albarn och Dan the Automator som Gorillaz har redan gjort samma sak i år, bara så mycket bättre.