Ásgeir: Hjärta

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2014)

Egentligen heter han Ásgeir Trausti Einarsson, men det är tydligen för krångligt för den stora värld som, liksom Nöjesguiden, snabbt är på väg att falla för den unge isländska sångaren med de vackra melodierna och den osannolika livshistorien. Kalla honom Ásgeir, rätt och slätt.

– Jag fick min första gitarr när jag var sex år, började träna på att spela klassiskt när jag var sju och när jag var nio började jag skriva egna låtar.

Det fanns inte så mycket annat att ägna sig åt i den lilla byn Laugarbakki på nordvästra Island, dit hans föräldrar flyttat för att få jobb i byskolan. Totalt bor där 50 invånare, uppskattar Ásgeir, "de flesta pensionärer". Hela familjen ägnade sig åt musik, och en av hans fem äldre bröder blev en förebild och vägvisare.

– Þorsteinn var 14 år äldre, och när han kom hem spelade vi hela tiden. Han kan allt, jazz, klassiskt, rock, och han skrev låtar och spelade in. Han har reggaebandet Hjálmar som är väldigt känt på Island.

Lika viktig blev Gudmundir, som var musiklärare från grannsamhället och kom för att undervisa de tolv barnen i byns skola.

– Han var också idrottslärare, och vi fick en väldigt stark relation. Han tränade mig både på gitarr och i spjutkastning tills jag var 18.

Idrotten var under perioder till och med viktigare än musiken för Ásgeir. Som 17-åring ingick han i Islands trupp i junior-VM i Tjeckien. Men ungefär samtidigt blev Ásgeirs låtskrivande mer seriöst, även om ambitionen att nå ut fortfarande inte sträckte sig längre än till familj och de närmsta vännerna.

– Särskilt pappa insisterade på att jag skulle göra något mer, men jag vet inte. Jag var väl för upptagen med sport och skola och så. Eller för rädd, kanske.

När tränaren Gudmundir 2009 fick höra Ásgeirs demo med fem låtar fanns ingen återvändo.

– Han sa att jag var tvungen att göra något med dem, så jag ringde en producent, Gudmundur Kristinn Kiddi Jonsson, som jag kände till från hans arbete med min brors band och frågade om han hade tid att lyssna.

Sedan var anden ur flaskan.

– Han ringde tillbaka nästa dag och sa att jag skulle komma till hans studio, och vi klickade. Vi prövade att spela en låt i taget, och strax hade jag tio låtar klara.

Det som fattades var texter.

– Jag hade mest texter med något sorts påhittat språk, improviserat nonsens som lät som engelska, men det var inte engelska. Det var musiken som intresserade mig. Men när det skulle bli en skiva bestämde vi att minst en låt måste vara på isländska.

Och givetvis fanns lösningen inom familjen.

– Min pappa hade skrivit en lyriksamling 1986, men när den var tryckt tyckte han inte att den var tillräckligt bra, så han gömde hela upplagan under sängen. Men min bror hittade dem och började använda dikterna som texter med sitt band, och det var en bra idé.

Så du gjorde samma sak?

– Nej, min bror hade redan använt de flesta. Men jag frågade min pappa om inte han skulle kunna skriva nya texter, och det gjorde han.

Fortfarande var Ásgeirs förväntningar obefintliga.

– Jag trodde väl att jag skulle sälja 2–300 exemplar av Dýrð í dauðaþögn till vänner. Men sedan gick det fort. Radion började spela låtar från skivan, fler och fler skivor såldes, allt snurrade fortare och fortare.

Nu har Ásgeirs debut slagit alla inhemska försäljningsrekord. Redan äger var tionde islänning skivan – alltså mer än 30 000 människor – och den säljer fortfarande bra. Men att turnera på Island blir lite begränsat.

– När jag hade spelat i Reykavik och i Kópavogur Islands näst största stad med 30 000 invånare ett antal gånger, och dessutom varit runt på alla andra ställen som kunde ordna en scen, var jag lite trött på det och ville komma bort från Island. Det första stället jag skickades till var Seattle, tillsammans med min gitarrist och kompis Julius. Vi var två killar som inte fattade någonting – Julius fick lov att skaffa pass eftersom han aldrig hade varit borta från Island innan. Jag vet fortfarande inte hur vi lyckades komma hem.

Det isländska språket begränsade dock de internationella möjligheterna, och det blev dags att förverkliga tankarna på att spela in In the Silence, den engelskspråkiga versionen av Dýrð í dauðaþögn. Då trädde nästa samarbetspartner in i bilden.

– En kompis berättade om John Grant, som hade flyttat till Island. Han spelade här och där, och jag började lyssna på hans musik och blev väldigt berörd. Jag tog kontakt, och det visade sig att han hade hört mina låtar på radio. Han är ett språkgeni, och fattade mycket av mina isländska texter, så vi bestämde att han skulle översätta dem.

Vad är det viktigaste du lärt dig av John Grant?

– Han är en ja-kille. Han kanske till och med säger ja till mer än han borde. Jag är motsatsen, men nu försöker jag hitta en bättre balans. Det är svårt, för jag är väldigt introvert och blyg som person, men nu försöker jag vara mer öppen för olika livserfarenheter. Man kan säga att John Grant lärt mig att vara lite mer en trevlig kille, helt enkelt. Och så önskar jag att jag kunde sjunga som han. 

In the Silence (One Little Indian/Playground) får sin fysiska release i dagarna.