Anna Maria Espinosa: Almost Famous

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008) 

Att kalla Anna Maria Espinosa "nästan känd" är givetvis en löjlig underdrift. Ända sedan hennes hyllade demo och Lollipopspelning med Espinosa Five i tidernas begynnelse har hon funnits i vårt medvetande, och som sångerska i Moder Jords Massiva och Club Killers har hon blivit en av våra mest uppskattade sångerskor alla kategorier. Fråga Concretes, Laakso, The Plan, Petter, Tomas Andersson Wij, Eldkvarn och en drös andra som förhöjt sina alster med hennes röst. Men under sitt eget namn har det bara blivit en enda singel tidigare, och först nu släpper Anna Maria Espinosa sin solodebut. 

Varför dröjde det så länge innan ditt eget album blev till?
–Det viktigaste för mig har alltid varit att få sjunga live. Att jag aldrig gillat att skriva låtar har också bidragit, det gjorde att jag aldrig ens reflekterade över ett soloalbum.

Hitsingeln To Win My Love 2005 — var den språngbrädan mot en solokarriär?

–Det var då jag kom på att man faktiskt inte behöver skriva sina egna låtar. Anders Wendin hade skrivit en låt till Livet enligt Rosa, och så fick jag uppdraget att sjunga in den. Från början skulle det bara vara en minut, med en liten tjej som skulle mima, så jag ombads sjunga så barnsligt jag kunde. Men sedan blev det inte så. Jag sjöng som jag ville, den blev ledmotiv, singel och en hit. 

Men den egentliga avstampen var när jag körade på Kajsa Grytts album. Det var där jag blev tillsammans med Jari Haapalainen, och det var han som tyckte att jag inte behövde göra egna låtar. "Fråga alla du känner istället", tyckte han, och så blev det. Flera av mina största idoler skrev ju aldrig eget material, Dusty Springfield till exempel.

Hur många låtar fick du från dina vänner?
–Många. Och sedan valde jag de tio bästa. 

Mattias Alkberg, Martin Sköld, Ed Harcourt och Markus Krunegårds låtar fick inte plats på skivan.

Är det inte svårt att berätta för folk som ansträngt sig att skriva en låt till dig att den inte platsade på skivan?
– Ibland. Med Kajsa Grytt som jag gillar så mycket var det särskilt jobbigt. Men de flesta fattar att det inte är kvaliteten på deras låt som styr sådant utan hur den funkar i helheten. Ed Harcourts låt var skitbra, men den var en väldigt personlig betraktelse av en av Eds favoritpoeter, och eftersom jag aldrig hört talas om poeten funkade den inte för mig. 

Jari Haapalainen kan vara ganska bestämd i studion, har jag förstått.
–Verkligen. Och det gillar jag, han är en helt fantastisk producent. Tanken var att det skulle gå fortare att göra skivan, men Jari och jag gjorde slut och därför tog det längre tid. 

Produktionen är väldigt mycket mera slick än vad han brukar göra.
–Det är du inte först att tycka. "Lite väl slick", säger till och med en del människor jag känner. Men det var liksom poängen, vi ville göra musiken så tillgänglig som möjligt. Jag är mer rädd att den ska uppfattas som spretig, men om det blir så blir det så. Jag gillar ju allt som finns på den, från soul och country till powerballader. 

Blir din solokarriär prio ett nu, snarare än till exempel Club Killers?
–Javisst, det blir den. Om Club Killers har en spelning samma kväll som jag är inbokad i eget namn får Club Killers klara sig utan mig den kvällen. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet med det, som ensamstående mamma, men det är så kul att jag måste. 

Debutalbumet Glowing with You (BonnierAmigo) med låtar av Teodor Jensen, Andreas Mattsson, Ellekrai Larsson och The Concretes, bland många andra, och med röst av Anna Maria Espinosa, finns ute nu.