”Låter jag gammal och trött”, undrar Mats Möller på uppföljaren till förra årets överraskande musikaliska återuppståndelse. Ja och nej. Han låter förstås avsevärt äldre än under sin korta sejour i Docent Död och sin ännu kortare i Wilmer X, men han verkar inte alls trött. Istället är hans tillbakalutade gubbsoul, så vuxen att den går i regelbunden äktenskapsrådgivning, både angeläget varm, trivsam och låtstark. Som han senare konstaterar i samma låt Ibland, ”enkelhet är inget fel”.
Samma grundprincip har Nisse Hellberg, som liksom grannen Mats Möller har tid och råd att göra hobbyskivor där han gräver ner sig i gammal favoritmusik och återanvänder plattityder om hemvändande kor utan att särskilt mycket behöva bekymra sig om sin försörjning. Hans rockenrollande och rockabillyande på egen hand faller inte särskilt långt från Wilmer-trädet, och även om det är allt annat än spännande så garanterar det honom trivsamma folkparksspelningar så länge han har lust.
(Dubbelrecension med Mats Möller, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
