Krönika: Jesus & Mary Chain vände världen uppochned
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2006, med anledning av återutgivning av hela bandets katalog)
Trots en förkärlek för indiepop och sval Sade-låtsasjazz, kostymer och kajal (jag vet, det är skrattretande, men sådan var tidsandan) var det för en gammal punkare fortfarande en principsak att köpa alla singlar med stencilomslag vid Skivfönstrets singeldisk. Så singeln med omslag i rött och vitt, med den mystiska etiketten Creation och ett bandnamn som ett långfinger var förstås given, särskilt som baksidan var en Syd Barrett-cover.
Upside Down hette framsidan. Och mycket riktigt ställde den mitt 80-tal på huvudet. För plötsligt fanns ett band med samma attack som Stooges och Sex Pistols mitt ibland oss. Plötsligt var energi och oväsen tillbaka, plötsligt kändes inte Ritz, Cia Bergs Bagen och pancake-makeup över fortfarande tonårsgles skäggstubb lika fräscht längre.
Vi visste inget om någon spirande Glasgow-scen, vi kunde inte ana framtiden för bandets halvtaskiga trummis med svårartade Maureen Tucker-komplex, en viss Bobby Gillespie, vi visste inget om Creations snara betydelse för världen. Vi visste inte ens sanningen om bandets kärna, bröderna William och Jim Reid, eftersom de lurade i oss att de var 17 år snarare än verklighetens 26 och 23.
Det enda vi med säkerhet visste var att Upside Down var just det reningsbad vi behövde, eller åtminstone den make up-remover vi behövde. Vi blev påminda om att två strängar på basen var mer än tillräckligt. Vi förstod åter att en trummis bara har två händer, så virveltrumma och golvpuka räcker bra, tack. Vi fattade än en gång att bra pop skulle bygga på traditioner från den otvungna enkelheten från Brill Building, eller Ramones om du hellre vill. Vi insåg att mumlande sång med text utan vare sig tillkämpad intellektualitet eller Live Aids världsförbättrarambitioner - utan några som helst ambitioner, att döma av vad som gick att uttyda - var vad en människa behöver.
Nu gick det visserligen inte att uttyda särskilt mycket, eftersom alltihop dränktes av feedback, som om Phil Spector hyrt in en distorkester om 40 personer att bygga en Wall of Noise. White Light White Heat vitt brus. Vi förstod vad det varit som fattats i våra liv. Never Understand hette nästa singel, och då hade Jesus & Mary Chain redan blivit nästa stora grej i England, där collegekidsen tog deras spelningar som ursäkt för att leka upplopp. När de kom till Stockholms Living room på våren 1985 var där lika många som kom för att se bandet slåss med varandra som antalet nyvakna pop- och noiseälskare.
You Trip Me Up. Just Like Honey. Debuten innehåller så många pärlor, så många singlar, så många stunder av överstyrd poplycka. Men den innehåller inte Upside Down, som Jesus & Mary Chain mediaträffsäkert dissade så gott som omedelbart efter releasen. Och inte titelspåret, som bara kom på singel. Istället för bonusspår är de här återutgåvorna Dual Discs, med DVD:er fyllda med promos på skivornas baksida.
Inför sin andra skiva Darklands städade bröderna Reid sitt garage ordentligt. Nya förstärkare som inte surrar, distboxarna gömdes och glömdes längst in i garderoben, Bobby Gillespie ställdes inför ett ultimatum och satsade på sitt eget Primal Scream istället. I About You konstaterar Jim Reid att det finns värme i regnet, som inte piskar lika nordengelskt iskallt längre. Resultatet var en skiva som var bra, med låtar som utmärkta April Skies. Men Darklands vänder inte upp och ner på världar.
Automatic är en av de Jesus & Mary Chain-skivor man gör gott i att hålla sig långt ifrån. Utan hunger, utan gimmick och utan låtar hänföll de vid årtiondets sista år åt en åttiotalsproduktion som redan då var kraftigt daterad. Den enda trösten är Head On, som Pixies gjorde en cover på och på det sättet räddade från sin dysfunktionella omgivning.
På fjärde albumet Honey's Dead hade Jesus & Mary Chain accepterat sin roll i musikvärlden. Efter ett tillbakadraget år, och hela 30 månader sedan förra skivan, letade de fram distboxarna igen. Ändå känns oväsensdetaljer, om än i måttligare mängder än debuten, pålagda och pliktskyldiga. Ironiskt, eftersom de med Echo & The Bunnymen-jangly Far Gone and Out och framför allt manglande singeln Reverence hittat rätt i sitt låtskrivandet, så att rundgångsgimmicken inte längre hade varit nödvändig. I sina bakhuvuden hade bröderna Reid sin gamla trummis succé med Primal Scream, så de satte dansvänliga rytmer bakom stulna melodier från The Ronettes Baby I Love You (Almost Gold) och Mr Tambourine Man (Rollercoaster). Två idiotsäkra hitrecept.
Ändå blev det allt tydligare att Jesus & Mary Chains tid var förbi, och avskalat akustiska Stoned & Dethroned var en sista oinspirerad spik i kistan, riktad mot en ny marknad overseas. Utan slamrande kännetecken fanns inget kvar, utom ett eskalerande syskonhat, oöverträffat till och med av Ray och Dave Davies och bröderna Gallagher.
I Love Rock'n'roll, hävdade Jim Reid som inledning på bandets försonande bra post scriptum Munki (inte med i den här drösen återutgåvor), och William kontrade med I Hate Rock'n'roll som skivans sista spår. I september 1998 återupptog sedan bröderna Reid sin fina tradition att bli ordentliga ovänner på scen, och avbröt spelningen på Los Angeles House of Blues efter bara en kvart. Men den här gången ledde bråket till att William faktiskt drog, för att aldrig mera prata med sin bror. Ett enbent Jesus & Mary Chain haltade fram ytterligare ett tag, men dramat var över.