Public Service Broadcasting - The Last Flight

So Recordings

BETYG 4 av 6

Drygt 90 år efter händelsen kommer här månadens andra (!) dramatisering om Amelia Earhart, den första ensamflygaren över Atlanten 1932. Med symfoniorkester och Anohni bakom sig berättade Laurie Anderson flygässet och feministens historia med albumet Amelia förra månaden, och den här månaden presenterar alltså Public Service Broadcasting sin dramatisering av berättelsen om hennes sista flygning och sannolika krasch (hon försvann spårlöst efter två tredjedelar av flygningen). Och även om Public Service Broadcasting tangerar Laurie Andersons temaalbum är fokus i berättandet inte identiskt. För att inte tala om den musikaliska inramningen.

Public Service Broadcasting har alltmer blivit ett konventionellt band för varje projekt. Om ljudkollagen från radioarkiv var centrala på bandets tidiga alster, och om de teman som Public Service Broadcasting skapade sina verk kring var angelägna så har perspektiv och prioriteringar förskjutits med åren. Nu är de tydligt ett konventionellt band i botten, och röstmaterialet är inte så mycket som bas utan mer som krydda. Här rör det sig inte ens om autentiska arkivinspelningar utan dramatiserade inläsningar av Amelia Earharts noteringar av röstskådespelaren Kate Graham. Det innebär måhända att resultatet är mindre innovativt, men det innebär också att tidiga projekts novelty-värde ersatts av mer långsiktigt hållbara kvaliteter. För det går faktiskt utmärkt att lyssna med behållning på The Last Flight utan att bry sig det minsta om temat, på gott och ont.

Gästande This is the Kit gör The South Atlantic till folksång, och än mer konventionellt blir det när Andreja Casablanca med sin gästsång gör The Fun of It till en enkel och effektiv popmelodi, om än med några inklippta ljudklipp. Med norska EERA som gäst blir A Different Kind of Love till en standardpopsång som hade kunnat komma från vem som helst. Det hade vi faktiskt kunnat undvara. Däremot Towards the Dawn är snabb och engagerande indie med tvang-gitarr och spridda Amelia Earhart-oneliners, och den elektriska och drivande Monoons funkar också. Ännu roligare är den suggestivt elektroniska flygplansfilosoferande Electra, med röster om relationen mellan människa och maskin, som leder tankarna till hur David Byrne och Brian Enos pionjärarbete i röstcollagegenren med drygt 40 år gamla My Life in the Bush of Ghosts. 

Av Patrik Forshage

8 oktober 2024