Albumtiteln är självförklarande, och det är en tunn is Sofia ger sig ut på med sina stillsamt elektroniska tolkningar av gamla skrändängor, eftersom framför allt Nouvelle Vague för länge sedan drog ut konceptet till bristningsgränsen. Men Sofias tolkningar av Stooges, Nirvana, Pete Shelley, Queens of the Stone Age och Devo är kaxigare än man kunnat förvänta sig av en uttalad loungeskiva, och hon har en röst som är lika rakbladsvass som vaggande. Tillsammans gör det att vi är beredda att följa henne långt in på de marker som föreföll så avbetade.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
