The Tubs - Cotton Crown

Trouble in Mind

BETYG 5 av 6

Popmelodier har ersatt noiseexperimenten på den tiden kärnan i The Tubs kallade sig Joanna Gruesome, och på många sätt har Cardiff-bandet därmed rättat in sig i ledet som standardindieband. Som så många sådana är de slarviga och inte särskilt polerade i sin snabba popighet, och charmigt medryckande i den engagerade entusiasm som paradoxalt präglar deras ofta mörka teman. Men tre saker skiljer dem från flocken.

Den första är Owen Williams. Han är bandets ringledare, och förstår att hålla sitt uttryck lagom kortfattat och tydligt i den här kontexten. "I know I've been an arsehole", sammanfattar han till exempel sina relationsmässiga tillkortakommanden I Fair Enough, eftersom han vet att han har andra utlopp både i sin skrivna poesi och sina skönlitterära texter, och i flera andra andra bandkonstellationer i vänkretsen. Han har dessutom en sångstil som ofta hamnar märkligt nära hur saknade Grant Harts återhållsamma vemod kunde låta både i Hûsker Dü och ännu mer i Nova Mob, särskilt påfallande i dängan Freak Mode och Chain Reaction. När det behövs i mer konfrontativa stunder, som One More Day, kan han istället med samma träffsäkerhet skälla som The Idles-Joe Talbot.

Det andra speciella är påfallande redan i skivomslagets bild, som visar hur Owen Willams som spädbarn ammas av sin mor Charlotte Greig, lutad mot en gravsten. Hon var en etablerad folksångerska och musikjournalist, och tog sitt liv för tio år sedan. Här sjunger äntligen Owen Williams till henne i på flera sätt avslutande Strange, efter att inte ha kunnat slutföra den novell han kämpade länge med, och det griper tag och håller fast lyssnaren. Här finns inget av vemodsposerande utan genuin smärta och saknad.

Det tredje och kanske viktigaste som skiljer The Tubs från andra är George Nicholls. Han är ett sant gitarrgeni som spelar snirkliga melodier lika inspirerade av brittisk folkmusik som av Postcard-pop och soul. Slingorna han spelar till exempel i Narcissist är sådana som virvlade runt på The Smiths debutalbum, och faktum är att hans briljanta klingande gitarr för tankarna i Johnny Marr-riktningar i så gott som varje låt.

Dessa tre faktorer lyfter The Tubs högt över sina genrekollegor, och gör Cotton Crown till en angelägenhet för många fler än den snäva indiepubliken. 

Av Patrik Forshage

10 mars 2025

Skivrecension