Manic Street Preachers - Critical Thinking
Columbia/Sony
BETYG 5 av 6
Under snart 40 år har deras stora allvarsamhet varit Manic Street Preachers välsignelse och förbannelse. De har alltid tagit sig själva på blodigaste allvar, från Richey Edwards bokstavliga självstympningsmanifest via skivtitlar som The Holy Bible till antifascistiska manifest och överlastade stadiumproduktioner. Att det omväxlande har gjort dem strålande eller outhärdliga har aldrig bekymrat Manic Street Preachers, de har ju hela tiden varit tvärsäkra på sin egen förträffliga seriositet. 1990-talet ägde de med åtminstone fyra strålande album, men sedan millenieskiftet har de oftare hamnat fullständigt off med bara enstaka träffar som Rewind the Film och Resistance Is Futile för åtta-tio år sedan.
Så när Nicky Wire inleder bandets 15:e album med ett kraftigt bottennapp blir man egentligen inte förvånad. I det djupt ironiska titelspåret mässar han "What happened to your critical thinking?" helt utan melodiidé men med desto större stadiumgester. Det är det värsta tänkbara sättet att inleda ett album. Som lyssnare drar man efter andan och förbereder sig på ytterligare ett album som liksom så många av deras skivor det här årtusendet orsakar gäspningar och suckar mer än andra reaktioner.
Men omedelbart vänder det fullständigt. "I know our time's come and gone" sjunger visserligen James Dean Bradfield i Decline & Fall, men det är en låt som fullständigt emotsäger sin titel. I intensivt upptempo, med klingande Abba-piano, melodiska gitarrer och synthfyrverkerier är den istället starten på Manic Street Preachers mest melodistarka album på årtionden.
"It's so easy to hate, it take guts to be kind" parafraserar Manics avfällingen Morrissey i Dear Stephen, och erbjuder honom att komma hem igen om han bara ångrar sig och ber om ursäkt. Det är samtidigt hjärteknipande och vasst, och en gitarrindie-dänga värdig sin adressats bästa stunder. Så fortsätter de i Being Baptist och Out Of Time Revival, och People Ruin Paintings som har ett fint vemod. Nicky Wire tar revansch med Hiding In Plain Sight, som med hyperstark refräng är en alldeles strålande singel där Manics närmar sig sina mer episka ambitioner utan att det slår över i svulstighet.
Det låter som ett typiskt Manics-album egentligen, utan större avsteg från deras modus operandi. Det är bara att de träffar mer i prick än på så länge innan, i melodier och refränger, i närapå Motorcycle Emptiness-taggiga gitarrer och i smarta allvarsamma oneliners. Här finns samma humorlösa seriositet som alltid, men den andas försiktig optimism som gör den inte bara uthärdlig utan ibland rentav underhållande. (Was I) Being Baptised till exempel är någon sorts hyllning i den oväntade riktningen Allen Toussaint, med en titel som med Toussaints ord om Hurricane Katrina som ett dop snarare än en dränkning fångar den nyfunna optimismen i Manic Street Preachers ton.
Så avrundas Critical Thinking lika tungfotat gubbsurt av Nicky Wire som det inleddes, med One Man Militia som är så stridslysten som titeln föreslår. På samma sätt som inledningsspåret är det ett rejält bottennapp, men för den som är snabb nog att lyfta nålen från skivan innan det avslutningsspåret sätter igång kan det här albumet sammanfattas som Manics bästa under hela 2000-talet.
Av Patrik Forshage
17 februari 2025
Skivrecension