Att inledningen på Temples debutalbum flörtar hejdlöst med Revolver är ingen slump. Här handlar det om att etablera sin position direkt, och den vilar stadigt i brittisk 60-talspsychedelia på det släta popunderlag där Lennon/McCartney så varsamt placerade den 1966. The Who är en lika tydlig referens, och även i enstaka utflykter till Velvet Underground och Love-kontinenten gör Temples och i synnerhet James Bagshaw ett strålande jobb med minnesvärda melodier i tidstypiska dräkter. Det enda som verkar ansträngt är när bandet med hänvisning till något loopat beat vill påstå att de är ett samtida band, inte ett retroband. Men så länge deras melodier, arrangemang, friformiga elektriska gitarrer, rökelsepinnar, mysticistiska texter och frisyrer ger så definitiva besked i frågan är det inget att ens diskutera.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
