Den forna electronicamästaren har inte sadlat om helt. I botten finns fortfarande kreativt elektronikanvändande, och det häpnadsväckande samplingsjonglerande han brukar blända med live finns också spår av i några mer flippade rytmsekvenser. Men hans fokus är nu helt och hållet funk och soul, och i det har han utöver redan nämnda specialiteter en hel räcka ess i ärmen. Han har en falsett som inte ligger Prince långt efter, och den här gången dessutom ett par av Michael Jacksons vokala knep. Han har en förmåga att inkorporera såväl P-funk-, G-funk, Paisley Park-lån och Washington Go-Go-blinkningar utan att tappa modernitet. Och framför allt har han en övertygande popkänsla, som här till och med överglänser hans utmärkta förra album Compass. Att Jamie Lidell fortfarande anses som en artist för hörlurar, för de sofistikerade tricken, är bara en tredjedel av sanningen. Han passar lika bra på både dansgolv och topplistor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
