Thåström - Somliga av oss
Razzia/Sony
BETYG 5 av 6
Lou Reed. Leonard Cohen. Bob Dylan. Mot slutet av sitt liv David Bowie. Och under det senaste decenniet Nick Cave. Det är artister som allihop på olika sätt låtit sin musik och sitt uttryck följa sina livsfaser. Det är artister vars musik har mognat och blivit alltmer allvarsam, komplex och angelägen i takt med att artisterna blivit äldre och utvecklats. Det är artister vars musik inte riktigt längre kan mätas med samma måttstock som resten av musikvärlden. Deras verk måste i allt högre grad upplevas som och jämföras med litteratur från de viktigaste författarna snarare än med popskivor.
Thåström är den enda svenska artisten som ryms i den kategorin. Sedan drygt 20 år arbetar han i en helt egen tradition, som inte låter sig inte påverkas av samtida trender, innovationer eller genres. Med bestämda steg, en röst i det lägre registret och med rejält med patina och med ett helt eget musikaliskt och lyriskt uttryck fortsätter han berätta fragmentiserade och till synes självbiografiska historier. Lyriskt innebär det ofta nostalgiska eller traumatiserade återblickar som presenteras som synnerligen konkreta minnesfragment, men i en kontext som är så abstrakt att bara Thåström själv kan härleda dem till specifika ögonblick eller skeenden. Med namn och detaljer lämnar han ledtrådar som tar oss så nära att vi känner Thåströms kroppsvärme, men att han håller oss så klaustrofobiskt nära gör det samtidigt omöjligt att få en överblick. Vi sitter som i ett skruvstäd, och detaljerna som dyker upp i vårt tunnelseende är skarpa medan sammanhanget förblir okänt.
"Jag är 21 år och jag sitter på Sundestrands golv", minns han osäkert i Norrut/Söderut, och eftersom Lars Sundestrand i sin Station Rågsved skriver om hur Ebba Grön i samband med sin första spelning utanför Stockholm 1978 övernattade i hans lilla lägenhet blir detaljen för en sekund specifik och identifierbar. Men i övrigt håller han oss i okunnighet. På tombolan vinner han euro, och att stationsbygget mittemot hotellet som "låter som en Neubauten-soundcheck hela natten" gör att vi förstår ungefär i vilken del av världen vi är, men mer explicit kontext än så får vi inte. Det årets kallaste kväll berättar med blixtsnabba ögonblicksbilder historien om en fatal kväll, och sedan om mytologiserande lämningar efter kvällen. Men vi får aldrig lära känna varken kvinnan som är huvudperson eller hennes öde, och när Thåström med krackelerad röst citerar Nina Simones Wild is the Wind är det bara ytterligare en stämningsskapande fragmentarisk detalj i en helhet som vi aldrig bjuds in i.
Ja, det är frustrerande att inte få hela historierna, att aldrig få kontexten eller avsikten. Men det är också ett poetiskt och suggestivt berättargrepp, som mystifierar och mycket effektivt drar in lyssnaren i en långvarig relation till Somliga av oss.
Musikaliskt fortsätter Thåström att skala av och skapa rymd. Produktionen av Thåström och Niklas Hellberg är fingertoppskänslig, och man kan ana Nick Caves sorgbearbetningsalbum eller Mark Lanegans senare album som ljudmässiga förebilder. Det är dovt och mörkt, med mullrande golvpukor och stråksektioner, men samtidigt luftigt och stort så att ett ensamt piano tillåts eka stort och mäktigt. För även om Thåström har sagt att hans avsikt var att fokusera på det vackra, så betyder ju inte det att det måste vara ljust och blommigt. Skönheten här är konsekvent mörk och dramatisk, som när sensommarljuset skiftar från mörkblått till blåsvart. I Mathilde får stråkarna en större roll, liksom i vackra Solen i den vänstra, och bidrar till skönheten, på samma sätt som när Andreas Dormann adderar små finkänsliga jazzdetaljer på barytonsax till den luftiga pianoballaden Majestätiskt.
Norrut/Söderut sticker ut med en kraftfullare attack, och manar suggestivt framåt med en dominerande bas och i bakgrunden en ettrigt överstyrd Black Angel's Death Song-gitarr. Och även om Thåström nu sagt att det inte är så kul att föra oväsen på skiva längre är det ändå påfallande att det där Einstürzende Neubauten-omnämnandet i Magisk Oändligt inte är någon tillfällighet.
Somliga av oss inte Den Definitiva Thåström-skivan, den får vi vänta ytterligare tre-fyra år på. Men det är utan tvekan Ett I Raden Av Stora Thåström-skivorna ända sedan Skebokvarnsvägen 209, som tillsammans sätter standarden för allvarsam och seriös rockmusik under lång tid framöver, och som samtidigt kommer att vara föremål för djupa lyrikanalyser hos hans följare och studenter. Räkna in undertecknad bland dessa.
Av Patrik Forshage
Den 15 oktober 2024
Skivrecension