Dogs Die in Hot Cars – Please Describe Yourself

V2
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2004)

Några kommer att skaffa den här kvintettens debut bara för att de härstammar från Fife. Men de stackars Fence-fansen blir gruvligt besvikna. Andra kommer att lockas av att Dogs Die in Hot Cars nu delar både Glasgowscen och 80-talsfixering med Franz Ferdinand, med samma besvikelse som följd. För Dogs Die in Hot Cars intresserar sig för en helt annan 80-talsscen. Deras ursprung som coverband på lokala pubar har satt djupa spår i det egna materialet, och det är ingen tvekan om att repertoaren där bland ölkranarna och piltavlorna bestod av Come On Eileen, Madness senare hits och några F-Beatsinglar av Elvis Costello. Men framför allt spelade de sig igenom XTC:s samlade katalog, låt för låt. 

Så med de autentiska 80-talsproducenterna Clive Langer och Alan Winstanleys vana handlag i ryggen kan sångaren Craig Macintosh nu lägga all sin energi på att imitera Andy Partridge tills tennsoldaterna smälter. 

Dessutom anstränger sig skottarna hårt för att vara käckt komiska. Texter om att hellre vilja vara tillsammans med Catherine Zeta-Jones än sin hemvävda flickvän, och låttitlar som Paul Newman's Eyes, som utöver en lustifik text rymmer lite tillkämpat komiska melodica-klantigheter, blir rätt tröttsamma i längden. Ett par uppgörelser med skoltiden hinner de också med, och det står klart att Dogs Die in Hot Cars aldrig kallades in till rektor. De utstrålar "Plugghäst" och "Ordningsman" i varenda stavelse och varenda ton, och medger glatt i Somewhat Off the Way att "I'm gonna do what I said I'd do at school, and be the one who says 'Hey, this ain't so hard, and it's kinda cool'". 

Cool? Nej, inte alls. Dogs Die in Hot Cars har pluggat ordentligt till läxförhöret om 80-talspop, och lärt sig alla detaljer och fakta. Men eftersom de saknar förmågan att generalisera och konstruera egna hypoteser blir betyget ändå inte mer än Godkänt.