Ty Segall - Love Rudiments

Drag City/Border

4

Bara härom veckan var Ty Segall i Sverige och spelade publikfriande versioner av sina sånger på en sliten akustisk gitarr (recensionen finns här), och hade man tur kunde man plocka upp ett förhandsexemplar av hans nya album från merchförsäljaren. Det är lätt att föreställa sig förvåningen hos den som förnöjt trallande på någon av allsångsrefrängerna från hans spelning kom hem, satte på skivan, och möttes av… femton instrumentala stycken som tillsammans utgör en "meditation om kärlek". Enbart framförd på trummor och percussion.

Men det är inte fullt så vrickat som det kan verka. Trummorna var visserligen hans första instrument (och enligt uppgift hans första kärlek), och han har hållit fast i trummandet bland annat i Fuzz under åren. Och Ty Segall har en publik som vet att han gör vad som faller honom in. Dessutom är det inte alls så apart som det kan framstå av konceptpresentationen. I botten finns stabila trumrytmer, ofta lätt jazziga, och över dem bygger Ty Segall variationer och melodier - jodå - på diverse slagverk. Någonstans gör han det lite lättare för sig med melodifigurer på vibrafon eller xylofon, men på andra ställen dominerar mullrande pukor eller rentav matsilvret och finporslinet. I den avslutande titelmelodin släpper han in Emmett Kelly (Cairo Gang, The Hard Quartet) som bidrar med elektronik, men i övrigt är Love Rudiments helt och hållet Ty Segalls konstruktion i varje taktslag.

Det är svårt att föreställa sig att någon av melodierna här kommer att leta sig in i hans nästa akustiska liveset, och Love Rudiments kommer knappast att räknas in bland Ty Segalls mest nödvändiga skivor. Men som medryckande rytmisk meditation är den riktigt trivsam. 

Publicerad 30 augusti 2024