The Tarantula Waltz - Till hälften människa
Pygmalion/Border
BETYG 5 av 6
Med Kallocain för fem år sedan släppte Markus Svensson in lyssnaren i sina djupaste känslor, för första gången utan de manér som dittills hade fungerat som en rustning och en avståndsmarkör. Det gjorde albumet till ett mästerverk, där Markus Svensson till fullo hittade sin röst och sitt musikaliska uttryck. Men sedan blev det tyst. Pandemin kom emellan, en konvalescens efter en akut hjärtmuskelinflammation, en högskoleutbildning, och 200 dagar i skolan med sitt barn med NPF-diagnos. Livet kom emellan, brukar man ju lite nonchalant säga. Men sanningen är ju att när livet kommer emellan så sätter det spår.
Så även om det finns räta linjer från Kallocain för fem år sedan går allt som kom emellan att höra följderna av på Till hälften människa, både direkt och indirekt. Det mest påfallande är att det engelska språket, som var det sista tunna draperiet som Markus Svensson hade behållit för att hålla distansen även på Kallocain, nu är ersatt av svenska. Omedelbart gör det att vi kommer närmare The Tarantula Waltz och det stora allvar som är hans lyrik. Omedelbart blir han ännu mera angelägen. Andrasingeln Ingen så nära inpå beskriver Markus som en just text om att hålla avstånd och inte släppa för nära, och med den öppenheten blir den faktiskt också ett exempel på hur han släpper den garden nu. Den är för övrigt ett mästerverk bara i sig själv, men den förstärks ytterligare av Amanda Bergman som sjunger om sjörapporten med en röst och en känsla som saknar motstycke.
Med det svenska språket kommer också en möjlighet att tala rättframt om politik, något som på engelska hade krävt abstraktioner, metaforer och generella ordval. På svenska kan han göra titelspåret Till hälften människa, till hälften moderat till är det mest politiskt rättframma som hörts på skiva på mycket länge, så pass att Markus inte ens får berätta vad den handlar om när han bjuds in till SVT:s morgonsoffa. Men så är låten också oerhört effektiv i sin suggestiva kraft, där han och gästande Markus Krunegård hetsar varandra till allt intensivare engagemang i leveransen. Och även om den kanske är skivans mest politiskt explicita stund är den inte den enda texten som pratar om samhällsstrukturer. Sverigedemokraterna får sig en åthutning i Lazarus deal, och även om inte Skämmas nämner politiska partier är det uppenbart att Markus Svensson talar om den breda tystnad som råder medan kylan, egoismen, fördomsfullheten, det kortsiktiga vinstintresset och hatet tar över. Det gör han med en kraft och som inte står självaste Thåström efter.
Men oftast är Till hälften människa mera personlig än strukturpolitisk, och med det svenska språket blir den dödsångest som länge (alltid?) präglat Markus Svenssons texter ännu mer omedelbart akut. Det beror också på att hans barn blir äldre, och att föräldraskap påverkar dödsångestens orsaker och konsekvenser. Lazarus deal är en personlig och autentisk skildring av en akut livshotande hjärtmuskelinflammation och dödsångest i ambulansen. Där är det inte den egna existensen som är i fokus, i ambulansens tak får han en bild av barnens ansikten. "Ljug för barnen, säg att jag är hos Gud" nästan snyftar han, och desperationen och intensiteten är påfallande. Även i den ödesmättade avslutande begravningsskildringen Tunga vingar med sina för The Tarantula Waltz obligatoriska bibelreferenser dyker barnen upp och vill leka, och påminner både upplyftande om att livet går vidare och kanske nedslående att vi blir våra föräldrar i relation till våra barn.
På samma sätt är sångerna om den mänskliga oförmågan att skydda sina barn mot världen så gripande att de nästan kommer för nära. I Tigermamma sjunger han om att lämna ett barn med NPF-diagnos på skolgården och veta att hen kommer att åka hissen rakt ner i tomheten, att inte kunna följa med, att inte kunna hjälpa tillräckligt. Ännu starkare är samma känsla i den stilla visan Offerlamm som skapar rysningar med desperationen som finns i en förälders nästan desperata otillräcklighet i beredskapen att göra vad som helst för att skydda sitt barn mot mobbning och kränkningar. Där och på flera andra ställen får han understöd av Karla-Therese Kjellvanders alldeles för sällan hörda stämma, och man får känslan att sången inte hade kunnat hålla sig upprätt annars.
Även om han vill hänvisa till Karin Boye, precis som för fem år sedan, och till auktoriteten Dan Andersson, så har Markus Svensson nådens år 2024 ett eget och starkt uttryck både lyriskt och musikaliskt. Om det senare säger han själv att Dylan finns i hans DNA ända sedan de mest formativa barndomsåren, men nu har den impregneringen blivit så integrerad med hans eget uttryck att den inte märks om man inte söker efter den. Till och med den Dylaneska corpse-sminkning han höll fast vid ändå till och med Kallocain är borta när Markus Svensson rensar undan sina sista skyddslager.
Dylan finns snarare underliggande här i karaktären av vardagspoetiska ordrikedom, och i musikaliskt stämningsskapande. För den som söker musikaliska likheter placerar ett sådant uttryck snarare The Tarantula Waltz nära Dylanlärjungen Plura och Eldkvarns allra starkaste stunder. Inte bara en låttitel (Nånting måste gå sönder) har hämtats därifrån, utan även de mogna och fylliga arrangemang som det gedigna bandet lägger som grund för Markus Svensson, och den balans mellan berättande rock, visa och pop som bandet behärskar perfekt har klara likheter med det Eldkvarn som ett ungt och storögt The Tarantula Waltz för evigheter sedan spelade förband åt.
Kanske kommer jag att ångra en försiktig betygssättning, för vi snuddar faktiskt vid högsta betyg även denna gång. Men samtidigt innebär en kursändring ibland att man behöver sänka farten och ta ut nya riktningar, och det går att ana att Markus Svensson har något ännu mer överväldigande och stort inom sig nu när han har hittat till sitt modersmål och kan fortsätta förädla sitt personliga uttryck. Jag kan knappt vänta.
Patrik Forshage
30 september 2024