Suicide - American Supreme

Blast First/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002)

Hur farliga är Suicide år 2002? Vi behöver inte resonera om deras gamla meriter – deras musik och de genuina upplopp den ibland gav upphov till är tillräckliga belägg. Men hur farlig världens första synthduo än var fram till sin splittring 1980, hur hårda både Alan Vega med sin synthrockabilly och Martin Rev med sin elektroniska ljudmassaker än varit när de arbetat på skilda håll går det inte att bortse från att musikvärlden har förändrats sedan Suicides storhetstid. Deras korta återföreningar 1988 och 1992 har visat att deras efterföljare har gått förbi dem. 

Trots att tung monoton maskinell rock inte längre är lika nyskapande är ett ännu en gång återförenat Suicide fortfarande kraft att räkna med. När Alan Vega i Wrong Decisions med obligatoriskt rösteko flåsar och stönar att "mom's not breathing" får han oss att tro att Manhattan har lika mörka och direkt livsfarliga kvarter som i slutet på 70-talet. Den farligaste att stöta på där verkar fortfarande vara herr Vega själv, som till maskinell marschmusik – med mycket god vilja kanske vi kan kalla det techno – likt en galen sergeant vrålar "Huh! I am...your death machine". 

Just försöken att blanda in hiphopbeats, funk- och dubeffekter och framför allt techno framförd av stelopererade Vietnamveteraner är nya inslag i Suicides annars välbekanta monotona malande, metallskrammel och muterade dova syntheffekter. På inledande Televised Executions leder det tankarna till den hybrid dans- och industrimusik som Skidoo och SPK åstadkom i England för 20 år sedan, och som Andrew Weatherall omhuldar idag. 

Helt rätt i tider av electroclash, men Suicide är inte så trendmedvetna. Konstnären Alan Vega fortsätter bara att försöka efterlikna idolerna Elvis Presley och Stooges stön och viskningar, och den mycket seriösa ljudterroristen Martin Rev dekonstruerar som alltid Mozart och Monk. Resultatet: maskinell monotoni.

Skivrecension