Alf - Sorti
Toomanynotes
BETYG: 5 av 6
15 år efter Alfs senaste popalbum återvänder han från beatpoesimusiken och ljudexperimenten för ett femte konventionellt album, och minnesgoda lyssnare som kommer ihåg att han lämnade på topp med sitt dittills bästa album Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss 2011 har all anledning att ta upp kontakten med Alf igen.
För han plockar inte bara upp och fortsätter där han slutade. Åren av experimenterande, för att inte tala om dag meriterna från dagjobbets masteringarbete, har gjort att han behärskar hantverket ut i fingerspetsarna och har utvecklat förutsättningar att slipa och förbättra ytterligare. Kanske har den långa bortavaron också inneburit att låtarna hunnit mogna, för här finns inget dödkött alls.
Det mörka och suggestiva är genomgående på Sorti, och skapar en enhetlig karaktär trots att albumet kan sorteras i tre olika riktningar. Den mest omedelbara är dov och ursprunglig postpunk med mycket rymd, som i När underjordens tänds, men uppdaterad till 2025. Säger det är sommar påminner om The Cure inte bara i sin textreferens till Albert Camus Främlingen, men långt bak i mixen anas också en klingande janglegitarr som den lyhörde skulle kunna spåra hela vägen tillbaka till The Byrds
Ödsliga Inget var bättre förr är en samtidigt dramatisk och vemodig men definitivt inte nostalgisk sanning från en veteran som sett och hört det mesta, och i den snygga Malmö-exposén Jag var där namndroppar han till och med debutens Mitt i Malmö City bland beskrivningar av förändringarna i en stad och ett samhällsklimat där "flickan och kråkan har köpt villa på Limhamn".
Den är tät och hård, och representerar skivans andra riktning. Mest påfallande är den riktningen i Judaskyss, som tar det hela vägen tillbaka till tidiga Jesus & Mary Chain. Den är rent klaustrofobiskt, när den simpla popmelodin fjättras i en tvångströja av slamrande cymbaler och enkel punkbas och utsätts för obeveklig intensiv fuzztortyr. Men en av Alfs ständiga kvaliteter är förmågan att hitta det oförutsägbara, och mitt i manglet i Judaskyss bryter plötsligt en lindrande vänlig tvärflöjt c/o Per "Ruskträsk" Johansson in.
Popen - den tredje riktningen på Sorti - hörs i till exempel i snabba Det går ett rykte i mitt huvud och Bländad. Där ligger Alfs röst längre fram och hörs tydligare än i det täta larmet, och även om det fortfarande är ljudligt är det mer tydligt sorterat och mindre konfrontativt.
Flytvästar till alla barn är ett centralverk som sammanfattar albumet i två väsenskilda versioner. Den första är mörkt ekande och smygande i sin postpunkiga klädnad, och om det finns en uttalad Wiehe-referens på annat håll så skulle den här kunna kallas för Titanic i den otyglade anarkokapitalismens tidevarv. Sedan återkommer samma låt i en avslutande alternativ version, som mullrar och skorrar av elektronik och röstförvrängning och sist våldsamma och förvridna trummor. Uttrycket är helt olika mellan versionerna, men den bakomliggande känslan och ambitionen är densamma.
För första gången har Alf gjort ett helt sammanhållet och i det närmaste komplett album. Det kanske krävdes ett drygt decennium för att komma dit?
Av Patrik Forshage
28 maj 2025
Skivrecension
Här hittar du den stora intervjun med Alf. "Konst måste innebära risktagande"