Eldkvarn: Plura lär sig skriva kort

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2008)

När Plura erövrar litteraturen och Eldkvarn samtidigt släpper ännu ett knäckande bra album, den här gången med tempo, energi och ljud som för oss tillbaka till det tidiga 80-talets new wave-sound, är det klart att Nöjesguiden måste ta ett snack med Plura.

Ni är tillbaka i de snabba, korta låtarna från för länge sedan?
-- Elvis Costello var den som fick mig att börja skriva på ett professionellt sätt, kort och riktat till människor, runt Pojkar, Pojkar, Pojkar för länge sedan. Nu var det Jari Haapalainen som föreslog att vi skulle göra en sådan skiva, och jag svarade att han vände sig till fel person. På tre minuter brukar jag inte ens hinna till refrängen nuförtiden. Men jag drog till Koster i mars, och tävlade mot mig själv för att få låtarna så korta. Efter åtta sådana låtar sket jag i det och skrev ett epos, som jag sedan klockade till 2:50 lång. Jättebra, då hade jag lärt mig.

Men egentligen hade ni inte planerat att göra en ny skiva alls?
- Vi höll på med en stor CD-box, som bara svällde och svällde. Till slut var den uppe i 10-12 skivor, och det krockade för mycket med den stora textboken jag också höll på med. Då kände vi att vi skiter i det och gör en ny skiva istället. Man måste passa på när man är mitt inne i ett kreativt stim. Just Hunger Hotell var en idé som hade funnits tidigare, men som vi övergivit då. Nu hittade vi dit igen, och alla var med på att det skulle vara just den här sortens snabba distinkta skiva. Werner Modiggård har alltid snackat om att vi skulle göra något sådant igen.

Ta det för vad det är är undantaget från det snabba.
- Den var också två och en halv minuter från början, men Jari Haapalainen tjatade hela tiden om att vi skulle spela långsammare och långsammare. Till slut stod den nästan helt stilla, och då var den fem minuter lång. Jag tror faktiskt aldrig jag har spelat så långsamt förut.

Ni försöker inte gömma influenserna, direkt.
- Nej. "Kan man göra så", funderade vi när Vägen till Paradiset blev så väldigt mycket Springsteen. Vissa låtar har jag styrt väldigt mycket för att det ska leda tankarna i en viss riktning, medan Jari styrde några låtar åt helt andra håll än jag hade tänkt mig från början.

Det låter som att Jari Haapalainen är en rätt jobbig producent.
- Man måste vara öppen för att träffa andra, som för in nytt blod, som tycker något. Men det är klart att vi tycker att det är jobbigt samtidigt. Jag såg en intervju med producenten Tommy Erdelyi i Tom Petty-dokumentären, och han sa att efter tredje skivan tillsammans ska man skjuta sin producent. Det ligger det något i.

Så nu ligger Jari illa till?
- Jag vete fan om jag ska skjuta honom. Nä, allvarligt talat så tycker jag väldigt mycket om honom och hans sätt att jobba.

Finns det andra producenter som Eldkvarn skulle vilja jobba tillsammans med?
- Björn Olsson tycker jag är riktigt spännande. Han kanske skulle kunna föra in något nytt.

En massa gäster dyker upp på Hunger Hotell.

- Sånt är kul. Vi har med Markus Krunegård, till exempel. Där finns faktiskt en rätt kul historia, eftersom Markus pappa var lärare både till Carla och Tony på gymnasiet i Norrköping. Vilka är det mer... Mauro Scocco, Nicolai Dunger, David Nyström. Och så Peter LeMarc, som spelar munspel på två låtar. Tomas Hallonsten har varit med på flera av de senaste albumen, eftersom hans Hammond är så grym. Och så Sophie Zelmani, som är med och sjunger. Men jag tycker inte att hon hörs. "Jodå, hon hörs", tyckte Jari, men jag kan fan inte höra henne.

Vilken relation har hon till Eldkvarn?
- Det visade sig att hon är ett stort Eldkvarn-fan, som suttit längst fram och kollat oss många gånger. Hon var med och skrev en text om Eldkvarn i boken Den stora landsvägen.

Den en är bara en av tre aktuella Plura-böcker. Du har klivit in i litteraturens värld ordentligt.
- Jag är fortfarande så ny på att skriva, men jag kan kända en otrolig frihet och lust i att skriva prosa. Låtskrivande kan vara så förknippat med ångest, att grubbla över rim och räkna stavelser. Jag kan bara komma på fem ord som rimmar på natt eller blogg, och när det tar stopp är jag tvungen att ringa brorsan för att få hjälp. I prosan behöver man inte bry sig om sådant.

Så författarskap är din grej framöver, med andra ord?
- Författare är jag inte. Författare är sådana som skriver 20 böcker. Men jag vill hemskt gärna fortsätta skriva. Än så länge har det bara handlat om mig och om mitt liv, och författarskap handlar om att placera egna erfarenheter hos nya personer och i nya miljöer. Men det är kul, och det var en intressant erfarenhet att åka på bokmässa och träffa favoriter.

Vilka då, till exempel?
- Åke Edwardson kom fram. "Er musik har räddat mitt liv", sa han. Lars Andersson är en annan. Jag deltod i några seminarier, och blev bjuden på några öl. Men jag kan inte intrigerna i den världen, så där det är blodigt allvar för författarna är det bara kul för mig.

Och nu är det dags för "Eldkvarn - The next generation"?
- Du menar Adrian (Modiggård, Werners son /vår anm)? Han har rest runt med oss sedan han var liten, och sen blev det naturligt att han rycker in här och där. Werners hem är som en enda stor musikstudio, och han har spelat med Adrian ända sedan han föddes. Det var inte så konstigt att Adrian blev musiker.

Men visst är din son med i Adrian Modiggårds band?
- Jo, Axel och Adrian gick på Rytmus. Vi stack ner och lyssnade på deras olika band där, och blev rätt tagna. "Ingen i Eldkvarn skulle platsa i de här banden", sa Werner. Det är klart att jag var lite kluven till att Axel skulle bli musiker. "Kan du inte bli statsminister eller något istället", försökte jag. Men jag sett hur mycket musiken ger honom, så det är inget att diskutera, egentligen.