Lou Reed - The Raven

Reprise/Warner

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2000)

Det finns två sätt att närma sig Lou Reeds temaskiva om Edgar Allan Poe. Det första sättet är Lou Reeds sätt; sitt tyst, lyssna och anteckna medan Lou Reed och hans osannolika blandning vänner förklarar författaren på ett konstnärligt men lättfattligt sätt i drygt två timmar. Gapa och ta emot alla besserwisser-liknelser och övre medelålders-övre medelklass-nedre Manhattan-kulturinfall och ordvitsar - skivan bygger på musikalen POEtry - och känn hur det växer i munnen. Lyssna sedan aldrig mer på The Raven.

Det andra sättet är att sortera. Plocka guldkorn från de två späckade CD-skivorna, och bränn ner 10-12 riktigt bra spår. Bara idén skulle få Lou Reed att sura till dess att spindelnäten kvävde honom, om inte skivbolaget faktiskt tvingat honom att göra just en sådan version av skivan själv, parallellt med originalverket.

Alltså. Skrota alla skådespelare som läser Poe-texter, även radioteaterdialoger där Willem Dafoe och Steve Buscemi låtsas att de röker opium. Kasta bort Steve Buscemis lustiga Dean Martin-imitation i Broadway Song - den har inget här att göra. Släng sedan en poänglös nyinspelning av The Bed från Berlin och ett illa matchande samarbete med Blind Boys of Alabama. Rensa bort Ornette Colemans mycket fria solon, de är i helt fel kontext, och ta slutligen bort alla improviserade instrumentaler.

Så vad blir kvar? Lou Reeds titelspår må vara överpedagogiskt - "He was no ordinary Joe, if you haven't heard of him you must be deaf or blind" - men det är bra rock på Lou Reeds vanliga energirika men melodifattiga sätt. När New Yorks största transa och diva Anthony Johnson släpps lös på uttjatade Perfect Day är det lätt att vilja rensa bort det, men håll ut, och bli belönad - så svulstig vågade Jimmy Sommerville aldrig vara. Spara också Hop Frog, som när Lou Reed och David Bowie äntligen sjunger duett visar sig vara en mindre än två minuter lång bagatell. Fyra-fem anspråkslösa och lågmälda sånger ytterligare, och Voila! The Raven är inte längre ett mer definitivt kommersiellt självmord än Metal Machine Music utan en bra och slagkraftig rockskiva.