Teenage Fanclub planerar en kupp

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010)

Norman Blake är trött på recensenternas slentrianreferenser till Teenage Fanclubs musik, och planerar en kupp för att lura lata skribenter. Dessutom bjuder han Nöjesguiden på receptet på en perfekt cocktail.

Teenage Fanclub har för länge sedan nått myndighetsåldern, och övergick från att vara unga, arga och hippa till att vara sofistikerade och högt respekterade gentlemen för mer än tio år sedan. Saker går inte riktigt lika fort som i deras ungdomsår, och skivorna kommer numera vart femte år. Men Glasgows hjältar gör fortfarande gitarrpop med melodier lika klockrena som alltid, och med vokalharmonier om möjligt än mer klockrena, så det finns all anledning att både att jubla och att ta kontakt.

När Norman Blake svarar i telefon är han på väg genom ett solvarmt Aberdeen, och tvingas ta luren från örat ibland för att fråga efter vägen till stadens bästa skivaffär. Vilka skivor han på jakt efter?

– Om man ska tro dem som recenserat Teenage Fanclubs nya album så blir det väl ännu fler exemplar av samma gamla skivor med Big Star, The Byrds och Beach Boys. Som vanligt. Hehe. 

Att säga att Norman Blake är irriterad vore att ta i. Han verkar vara på ett strålande humör och pratar glatt och vänligt på med sin inte alltid lättydda skotska dialekt. Men att recensenter envisas med att jämföra Teenage Fanclub med samma band år efter år stör honom en aning.

– I början var det ju befogat att jämföra oss med de banden. Då ville vi låta så, och lyckades ganska bra. Men när journalister fortsätter tjata om det idag är det inte befogat. Vi låter inte som dem längre, och vi lyssnar inte särskilt mycket på de banden längre – känner du någon som envist håller fast vid exakt samma favoritband som för 20 år sedan? Jag tror att det beror på att journalister googlar den sortens material, och eftersom vi hamnat i Byrds/Big Star/Beach Boys-spiralen är det de jämförelserna journalister påstår att vi skulle vara ett destillat av. Det är att lat journalistik, men det är begripligt. 

– Vet du, jag är sugen på att starta en kampanj där man i alla offentliga dokument byter de banden mot något helt annat, säg ett gammalt anarkopunkband som Crass. Jag slår vad om att alla journalister omedelbart skulle slå fast att Crass är tydliga referenser i vår musik. Och det kanske vore rätt, jag lyssnade mycket på Crass när jag var mycket ung, så det har säkert färgat av sig någonstans. 

För min del är det alltid med samma spänning jag ser fram emot en ny Teenage Fanclub-release. Gör du det också, eller blir man blasé med åren?

– När vi startade bandet var det första målet att gå in i studio och göra en skiva. Andra vill spela runt, kanske göra en turné, men vi ville göra en skiva. Spänningen inför att släppa den skivan går ju aldrig riktigt att återuppleva, men visst är det fortfarande en kittling inför ett skivsläpp. Den här gången har skivan dessutom legat färdig ett tag, medan vi har letat efter ny manager för att befria stackars Raymond (McGinley) från allt administrativt jobb med bandet. 

Läser du recensionerna, förutom för att leta efter vilka referenser som nämns?

– Dem jag stöter på läser jag. Men jag ger mig inte ut på jakt efter recensioner, och jag samlar inte pressklipp eller så. Om jag lyssnar och tror för mycket på hyllningar så innebär det att jag måste lyssna lika mycket på sågningar, och tro dem lika mycket. Du vet, ett band som Stereophonics blev förbannade på en recension och skrev en låt om det, Mr Writer. Jag kan inte låta bli att tänka att de kanske borde slappna av en aning. De har sålt fem miljoner ex av sin skiva, då kan de väl tåla att det finns någon som inte gillar den, ok? 

Det har gått fem år sedan Teenage Fanclub senast släppte album. Varför har det tagit så lång tid?

– Det är inte som att vi legat i våra solstolar hela tiden, hur skönt det än hade varit. Först gjorde vi en jättelång turné, med tanken att det fanns en massa platser som det var evigheter sedan vi senast besökte, om vi gjort det överhuvudtaget. Sedan har vi haft olika projekt på gång, tillsammans med andra band eller i ett fall med en musikal in progress. 

Vissa saker finns kvar från förra albumet Man-Made, viktigast de klockrena refrängerna och de undersköna vokalharmonierna. Men det finns annat som skiljer sig desto mer jämfört med då, bland annat det flitiga användandet av stråkar och keyboards på Shadows. 

– Jag uppskattar verkligen att du har uppmärksammat det, för det var exakt vad vi eftersträvade. Det förra albumet spelade vi in tillsammans med John McEntire i Chicago, och det enda vi hade med oss in den gången var våra gitarrer. Då ville vi göra något avskalat, det var själva idén. Den här gången har vi spelat in i England, och då har vi släpat med alla våra instrumentsamlingar, med gamla Casio-keyboards och nya synthar. Vi prövade de flesta instrument vi hade tillgängliga i varje låt, och sedan skalade vi ner till ett arr som vi trivdes med. Dessutom jobbade vi hårdare än någonsin med våra vokalarrangemang. 

Det finns till och med en låt på skivan, Dark Clouds, som helt saknar gitarrer. Det måste vara första gången för er.– Den höll jag på att göra demos av med min akustiska gitarr, men när vi skulle spela in den blev det aldrig riktigt bra. Så vi frågade Euros Child från Gorky's Zygotic Mynci om han inte ville sjunga på den, och när han la på en liten pianostump dessutom föll till slut gitarren bort helt och hållet. Och du har rätt, det är väldigt ovanligt för Teenage Fanclub att inte ha gitarrer. Jag tror att det är första gången. 

Och så nämner Teenage Fanclub ännu en gång, efter Status Quo och Neil Young, åter ett bandnamn i en text. Eller kanske två. "The Rolling Stones wrote a song for me, it's a minor song in a major key".

– Hehe, band i texterna, igen! Visst är det kul! Jag tyckte att det var lite Stoneskänsla över When I Still Have Thee när jag skrev den, och det är därifrån textraden kommer. Faktiskt nämns Go-Betweens med i texten också, så det är ännu fler band i våra texter. Vill du höra min bästa Go-Betweens-anekdot, förresten? 

Shoot!

– Vi turnerade ihop, bara veckorna innan deras ledare och min vän Grant McLennan dog, och vi trivdes perfekt tillsammans. En kväll i logen frågade han om han kunde få bjuda på sin specialdrink, en "Go-Betweens cocktail". Det ville vi förstås, och medan han gick fram till ridern med alla flaskor frågade jag vad en sådan bestod av, trots att jag borde sett svaret komma på en mils avstånd. "Let's see, what have we got?"