Jason Singer heter den här lokalpatriotiske Michigansonen (från Kalamazoo, närmare bestämt), och han har byggt upp en stabil bas via EP-releaser till collegeradio och som lokal akt på Lollapalloza under tio år.
På debutalbumet låter han ändå ängslig i sin ambition att övertyga både en indiepublik och en mer radioanpassad poppublik. Hans välkammade emo-poplåtar låter alltför ofta fabrikstillverkade – kompetent, visserligen, men enligt standardkonceptet. Han försöker närma sig The Nationals dova stämningar i Breaker Box, men så blir han orolig att någon ska ta illa upp och lägger till en kvittrande radiorefräng. Så ängsligt håller han på med sina anpassningar, ibland med uppenbara lån (I’ll Be Ok till exempel låter väl mer än lovligt av Tom Pettys Don’t Come Around Here No More).
Det finns med andra ord inget att invända mot refränger eller gitarrbaserade arrangemang – själva grundidén med musiken är att det inte ska finnas något att invända, varifrån man än kommer. Utom då att det är så anpassat och slätstruket, och lika lätt att sila bort i ljudflödet som det är att omedelbart glömma även om man ändå anstränger sig för att lyssna.
