Niccokick är tillbaka!
I början av årtusendet började det dimpa ner brev poststämplade i Båstad på Sveriges musikredaktioner. Inuti fanns cdr-skivor med demos från Niccokick, en ungt skånskt indiehopp med självhäftande popmelodier och ett lite skev och väldigt intensiv leverans.
Snart 25 år efter att Niccokick därmed rätteligen kom att konstateras vara landets bästa gitarrindieband släpper bandet sin nya singel Our Way. Samma medlemmar, samma sound, samma unika centralfigur i oefterhärmeliga Andeas Söderlund, och inte alls samma osnutna omognad! Undra på att den här skribenten är entusiastisk!
Hallå där Andreas! Niccokick! 2024!
- Väldigt kul att få släppa låtar fortfarande. Alla kan ju göra det idag, men som avsändare får vi direkt en mottagare, vi är bortskämda där. Vi har under alla år byggt upp en slags Niccokickvärld, inte megastor, men ändå inte liten. Lagom. Eller så har den byggt upp sig själv, för vi har faktiskt inte varit jätteaktiva mellan 2010 och 2019, det har puttrat på under radarn. Så vi tar igen glappet med nya låtar men firar också vår första skiva Awake From the Dead, My Dear Best Friend och spelar den live i sin helhet under våren.
- Vi släppte två låtar (Love Can Be Wonderful Thing och Afraid) under pandemin och en låt förra året. Love Can Be Wonderful Thing har vi börjat spela live.
Our Way är en briljant poppärla om att hålla ihop. Den har alla Niccokick-beståndsdelar från förr, men den känns på något sätt lite… mognare. Jag menar det som beröm, uppfattar du det så?
- Tack! Jag håller med. Textmässigt är jag någon annanstans nuförtiden. Jag försöker hålla det enkelt, gå direkt på ämnet nu. Är det kärlek då är det kärlek. Är jag rädd, då får låten heta Afraid. Crazy handlar om psykisk ohälsa, simple as that.
- Jag har tänkt en del på mina gamla texter eftersom vi ska spela första skivan live. Som en eventuell efterkonstruktion tänker jag att det finns ett alias där, en slags Ziggy Stardust. En frustrerad ung kille som vill mycket och tänker mycket på framgång och vill leva jävel helt klart, haha. Låtarna Turn 27, I Drink To Get Thrilled, Love & Neonlights, Rich Brunettes och senare bland annat The Poet har samma tema på något sätt, Niccokicks egna Ziggy, han är där och stökar runt. Det är kul att läsa och fasansfullt på samma gång. Jag skrattar samtidigt som jag blir stolt.
Nya singeln verkar bara vara början, för en ny EP är också på väg?
- Vi sammanställer en EP, vår tredje. Vi håller på med en ballad nu, det är väldigt svårt, den har ett fint budskap men hur mycket Niccokick är den? Jag har kommit fram till att det är en Niccokicklåt. Även där en mer stöttande, mogen, eftertänksam text, som heter Spark, att tända gnistan inom sig själv.
- Det är lite som att jag har mjuknat med tiden som gått. Det är mer "fint" än fult nu. Kanske ligger det i tiden att bli mer spirituell eller kristen, som Gustav Norén? Jag kan gilla det, även om jag lyssnar på Amyl And The Sniffers samtidigt som jag pysslar med Niccokick 2.0 som är mer eftertänksamma.
- Jag fick precis en idé nu - Spark-låten borde ha nyckelharpa! Den är så vacker och försonande i sin klang. VI behöver sticka ut med den fjärde låten på EP:n. José Gonzalez gästade ju den första på I Want You Back, hur toppar man det? Nyckelharpa!
Ni har till och med återvänt till Ronald Boods studio, där ni spelade in på den tiden.
- Jag driver numera Ronalds gamla studio som då hette Bow Music och nu heter GHM Studios där jag släpper musik under labeln GHM. Jag skriver musik med till exempel Jackie Mere, Innocent, Arvid Lizell och andra, och ibland släpper vi musiken vi precis gjort. Jag släpper även Niccokick där. GHM är ett plats att jobba fritt på med låtskrivande och produktion, mix och mastring. Ax till limpa.
Vad händer i huvudet när man är tillbaka där det började? Blir det en flashback till den tiden?
- Det kan bli så eftersom jag verkar i samma lokaler som vi gjorde under Niccokicks prime time, men mest till fördel. Det kan vara enklare att gå tillbaka till varför jag håller på med musik, och varför jag skall plocka upp gitarren. Jag kommer från gitarr, jag borde alltså spela mer gitarr. Det är lätt att hamna snett i musikbranschen, men jag tycker att jag hela tiden plockar in saker från dåtiden för att förnya i det jag håller på med just nu, i en produktion eller hur jag skriver låtar.
I början av 2000-talet var Niccokick verkligen enträgna i att skicka ut små röda demo-cdr-skivor till recensenter som undertecknad. Hur effektiv var den lanseringsmetoden?
- Det du gjorde för oss Patrik, det skulle jag våga säga har betytt väldigt mycket. Du hypade oss i Nöjesguiden, när den var som störst, som sen ledde till en massa bra grejer. DU ska ha tack! Tack. Jag hade också vanan inne sedan unga år, att skicka runt kassettband till allt och alla. Efter ett tag gav det frukt. Vi hamnade tex på Chili Band Contest i Stockholm med bandet Limepit (som senare blev Sounds Like Violence), och på en rad andra grejer som inte hade hänt annars. Min strategi har väl kanske alltid varit: kör på! själv är bäste dräng! Om ingen annan vill ge ut musiken, gör det själv!
Ja, lanseringsmetoden funkade onekligen på mig, jag föll pladask direkt!
- Ja, du var vårt största fan bland journalister. Kanske vågade sig kollegor på att haka på dig? Jag hörde till exempel att Fredrik Strage hade lyssnat mycket på oss back in the day, det sa han iallafall i en intervju. Men det märkte jag aldrig då. Du måste ha hypat upp oss i den sfären något otroligt!
- Den demon blev sedan en del av vår första skiva. Introt är från portabandspelaren. Man kan säga att skivan blev som en polerad porta-demo, hehe. Vi älskade såklart kassett, för vi älskar Guided By Voices. Så det blev på ett sätt lite udda att gå in i feta studios med Ronald Bood. Samtidigt så krävdes det med vårt sound, att fånga det vi gjorde live gick inte att återskapa genom portabandspelaren.
Från början var Niccokick bara du, men det gick rätt fort tills ni var ett band. Varför blev ni fler?
- Vi hade börjat spela live på mina poplåtar. Jag gjorde ju mest rocklåtar med vårt andra band Sounds Like Violence. Så popprojektet Niccokick behövde styras upp, det började gå för bra och de som var med i livebandet frågade hur jag ville ha det. Är vi ett band eller kör du solo fortsatt med oss som musiker? Detta var i logen på Smålands i Lund. En bra fråga som jag bara kunde besvara med att killar, jag vill att vi är ett band.
Och nu ska ni alltså ut på turné dessutom! Blir det nostalgi eller blir det nutida eufori av det?
- Detta får publiken svara på. Vi har med gott resultat återuppstått på scen sedan 2019. Vi har varit mer fokuserade på att det ska låta bra. Förr var vi stökiga, bra och oförutsägbara, även om vi var bland de bästa livebanden, ärligt talat. Vi kan fortfarande ta en scen och låtarna är gjorda för scenen från första början, inte för radio eller för att du ska sitta och njuta framför brasan. Det ska vara en smocka av ljud och skrik och skrål, både hemma och från scen. Lite som ett rövargäng som gör musik, lite Ronja över det hela. Hänger du med?
Haha, jodå! Jag funderar dock lite på ordet "niccokick". Det var ju ett etablerat cigarettbegrepp i början av 2000-talet.. Men fattar de unga idag med sitt vita snus ens vad det betyder?
- Genom åren har jag märkt att ordet nickokick hänger med från förr. Sen att vår stavning Niccokick med c:et dyker upp fler gånger än med k om du googlar, det tycker jag är coolt. Undrar var det står i SAOL? Hur som helst, en bragd att få folk att stava på ett sätt som inte är en typisk svensk stavning.
Singeln Our Way finns ute nu, och är förstås med på december månads spellista på fokusmusik.se
Av Patrik Forshage
Den 15 november 2024
Intervju