Edson - Every Day, Every Second
Labrador/Border
BETYG 5/6
När människor över 35 springer omkring med band-t-shirts på stan blir det lätt löjligt, och särskilt om tröjan hyllar små obskyra indiepopband. För folk i min ålder återstår möjligen att klä oss i nån souvenir från senaste Rolling Stones-turnén. Ändå gjorde Edsons andra skiva For Strength att jag glatt gjorde mig till allmänt åtlöje genom att stolt möta våren i en gul och blå t-shirt med deras namn på bröstet. Så jublande och direkt var Edsons poptilltal och übersmarta texter.
Inför tredje skivan har halva bandet hoppat av och tagit av sina band-t-shirts för att prioritera barn och arbete. Men bandets själ finns kvar med sångaren och låtskrivaren Pelle Carlberg, som hunnit bli mognare men förblivit lika mycket indie.
Fortfarande knåpar han ihop några av indiepopens snyggaste texter - observera att det inte står "den svenska indiepopens" - och även om det inte är lika gott om vinnande oneliners den här gången har lyriken inte mist det minsta smartness. När romantikern Pelle Carlberg till exempel känner sig tvungen att gömma en tår i ögat handlar nästa textrad omedelbart om att nynna på en låt av The Cure. Sånt är påläst, sånt är smart och snyggt, och sånt vinner många indiepoäng.
Musiken är inte lika omedelbar som senast. Pianot och den akustiska gitarren har fått en alltmer framträdande roll i samma takt som Cat Stevens och Elton John ersatt Belle & Sebastian som husgudar hemma på Pelle Carlbergs stereo. Det innebär att det tar ett par lyssningar extra att ta till sig Every Day, Every Second, men det är mödan värt. 148020 och And Then She Flung Me the Truth är helt fantastiska poplåtar, och A Pleasant Dream hade kunnat vara Sparks om de varit ett brittiskt indieband, lika pretentiöst och genomarbetat, lika smart och underhållande.
One Last Song About You Know What tangerar Ted Gärdestad, medan Pelle Carlbergs självsäkert veka sångröst, där falsetten har mer vilja än tonsäkerhet, paradoxalt nog har blivit alltmer lik den gamla hjälten Morrisseys intonation.
Möter du någon gamling utan jacka i vinter, med en gammal fotbollsspelares mellannamn tryckt på t-shirten - bli inte rädd. Det är ingen överårig fotbollshuligan, det är bara jag. Och jag är ofarlig.