När det gäller snillrika popkonstruktioner, delikata popdetaljer som jangelgitarrer, handklapp, pianoinpass och delikat stämsång har Brendan Benson få jämbördiga, och till och med popsnillen ur alla läger, från Paul McCartney till Ken Stringfellow bleknar införde hans sinnrika melodier.
Här heter de mest gnistrande pärlorna She’s Trying to Poison Me och Purely Automatic, som båda kombinerar snille och smak på ett sätt som är värt ett eller ett par nobelpris. Men efter de 15 minuter i strålkastarljuset som tiden med Jack White i the Raconteurs gav honom är han likväl tillbaka i skuggan igen, och där fortsätter han att skapa en gedigen popkatalog som kommer att hänföra världen, om världen bara får upp öronen för den.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
