Trailer Trash Tracys/Dry the River: En för alla

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2012)

– Vadå, var du med i replokalen igår? Hur fan kan du veta så exakt vad som hände?

Ölskummet sprutar när Jimmy Lee frustrerat skrattar åt frågorna om maktbalansen i hans band
Trailer Trash Tracys. 

– Du frågar om exakt det jag skrek till trummisen och basisten om igår. Om det inte passar så...

– Så får de gå?

– Det var du som sa det nu, hehe. Inte jag. Jag är mer diplomatisk. Utom igår. 

Den romantiska föreställningen av hur band uppstår i det tighta kompisgänget och lever enligt rundabordsprincipen "En för alla, alla för en" blir allt svårare att hålla fast vid. Konstruerade band är numera helt accepterat, och idag har till och med de mest renläriga indieband gett upp tanken om medlemmarnas jämlika roller. 

Tillsammans med sångerskan Suzanne Astoria Renlund startade Jimmy Lee Trailer Trash Tracys för två år sedan, och den rytmsektion som från början förstärkte vid behov är idag en del av bandets officiella lineup. Det finns rationella förklaringar till det. 

– Båda två är skickliga ljudtekniker, och det behöver vi ha framför allt live. Då låter jag dem också ha en del input angående hur deras instrument ska låta. 

Ni vågar alltså låta dem vara med och sköta den bebis som bandet är?

– Som barnvakter. Så länge de hanterar barnet på rätt sätt, på vårt sätt. Men jag tror att jag behöver hålla dem i mycket kortare koppel.

Dry the River är ett annat albumdebuterande Londonband som har förändrats. För drygt ett år sedan var det Pete Liddles soloprojekt, men idag räknas de återstående fyra från början hopskramlade musikerna som fullvärdiga medlemmar. 

– Jag hade skapat Dry the River och skrivit några låtar. Så behövde jag folk som kunde hjälpa till att spela in dem, och frågade de här killarna. Sedan tog jag med dem på en liten turné, och då förstod vi hur mycket vi gillade att hänga med varandra. 

Helt nyligen flyttade Pete Liddle ut ur deras gemensamma hus ("det blev för jobbigt när de andra var tvungna att kliva över mig på madrassen utanför toaletten"), men inte ens den sortens kollektiva erfarenheter har gjort bandet till en jämlik enhet.

– Alla i bandet satsar lika, och visst får vi ha synpunkter, förklarar basiste Scott Miller. Men det är Pete som skriver låtarna.

– Jämlika? Njae, inte helt. Jag har sista ordet, om det skulle behövas.