Ikväll inviger Niclas Frisk Stockholms Chinatown
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2011)
Ikväll tar Niclas Frisk med sig Chinatown till Trädgården för den första av fyra klubbkvällar där under sommaren. Nöjesguiden träffade honom i samband med att hans solodebut Deeper Down in Chinatown släpptes tidigare i år.
Somliga vill gärna förevisa bilder på sina barn eller husdjur. Inte Niclas Frisk. Han plockar fram mobiltelefonen och visar bilder sina gitarrer, utplacerade i ställ och fåtöljer. Samtliga är av samma modell, Gibson SG.
Att Niclas Frisk är ett gitarrfreak går inte att ta miste på, och att han dessutom är en ekvilibrist blir lika tydligt för den som lyssnar på hans solodebut Deeper Down in Chinatown. Men den vanliga skiljelinjen mellan ekvilibrism och känsla gäller inte honom.
-- Jag kan i och för sig förstå att man gör den uppdelningen. Många ekvilister bryr sig bara om huvudet, tekniken, och inte alls om magen och känslan. Men det behöver inte vara en sådan konflikt. Jag har en känsla av att det är svårt att hinna lära sig hantverket som musiker idag. För min del har det tagit 20 år av hårt arbete att bli en bra gitarrist, och under den tiden har det ofta handlat om att gömma mina skills snarare att visa fram dem.
--Men det är just tekniken som gör att jag kan röra mig i musik som jag inte är hemmastadd i, och det gör att jag vågar tacka ja till sådant som jag inte begriper. Jag menar, en gitarrist som Steve Stevens tog sin teknik till helt nya områden. Om man lyssnar vad han spelar bakom Billy Idol i White Wedding till exempel, så är det renodlad flamenco, precis som Robbie Krieger gjorde i The Doors. Sådant tycker jag är ballt.
-- Jag hade glömt bort att jag var gitarrist, men på Deeper Down in Chinatown tänkte jag låta gitarren få utrymmet den behöver. I första låten ville jag försöka korsa Mark Knopfler med Tom Verlaine, men jag hade också Mick Mars från Mötley Crüe i tankarna. Han är en underskattad gitarrist. Tom Verlaine behöver också förevisas i Niclas mobil, givetvis. Där han finns på bild tillsammans med Nathan Larson och James Iha, från den sistnämndes evighetslånga skivinspelning. Och Tom Verlaine kan ses symbolen för den andra huvudingrediensen på Niclas Frisk soloalbum, intill nämnda gitarrskills, nämligen klassisk New Yorksk rockestetik.
För det är New Yorks Chinatown som varit inspirationen till hans skiva, även om det inte var där det började.
-- Jag visste inte att det skulle bli Chinatown från början, det hade inte helt trillat ner. Men på A Camps senaste album finns det en låt som heter just Chinatown. Den blev till när jag hade lämnat allt, efter att det hade tagit slut med en tjej, och låg som en uppspolad val i ett rum i Havannas Chinatown. Det var monsunregn under några dagar, men jag hade med mig min resegitarr som jag låg och plinkade på. Det är något särskilt med de där kinesiska korta tonerna, och det var egentligen där Chinatown-grejen började.
-- Under tiden med A Camp-arbetet, när jag hade flyttat till New York, så brukade jag ta promenader på Avenue B och börja koka ihop något. Jag gillar ph-värdet i Chinatown, alla Chinatown jag besökt faktiskt. Det är obegripligt, det är ganska ogästvänligt, det är inte det minsta insmickrande och det försöker inte sälja på dig någonting.
Numera är Niclas Frisk hemma i Sverige igen, efter att ha bott i New York under ett år.
-- Det var något av det häftigaste jag gjort. Det var lätt att hitta sitt sätt att leva, man behöver inte beskära delar av sig själv som är utanför ramarna. New York passar maximalister. Jag kände mig verkligen hemma där. Jag har ju bott i London också, och där blev jag aldrig hemmastadd. Men det är svårt att starta grejor medan man inte är på hemmaplan. Det är ju här vännerna som kan hjälpa till finns.
Är du klar med New York nu?
-- Nej, jag är inte färdig med den staden. Jag har många goda vänner där, och har lärt känna folk som jag trivs att filosofera med. Det dröjde kanske två veckor innan man hade samma typ av umgänge som i Stockholm. Det fanns till exempel en bar på Avenue A som hade lite av den gamla Skånegatan-känslan från Hannas, med New Yorks svar på Magnus Högmyr som spelade skivor och alla sådana där The Strokes-typer som hängde. Där lärde jag känna folk, där trivs jag. Världen blir allt mindre, så det känns inte som så stora steg att bo på olika platser i olika perioder.
När Niclas Frisk nu kliver upp på scenen i Trädgården i Stockholm ikväll är det den första av fyra klubbkvällar där, och dessutom enstaka nedslag här och där i Sverige.
-- Deeper Down in Chinatown började egentligen som ett konsertformat, inte som en skiva. Det skulle vara min kinesiska drake och mina låtar som skulle vara kärnan, och så skulle det få ta olika uttryck från det. Jag ser mig lite som riff raff, och har väntat på att komma upp i den åldern när man kan få bli som Dr John, när man kan se tillbaka på ett liv där man har spelat med precis alla och där det är ok att ha ryggproblem. Ju äldre, skrynkligare och surare jag blir, desto bättre blir musiken. Planen är att bjuda in gäster till varje spelningskväll, och att spela låtar från olika perioder i sitt musikliv.
-- Hittills har gästandet mest blivit Titiyo, faktiskt. Jag bjöd med henne och det blev så bra så att det vore dumt att sluta. Jag ser henne som en protes, att förlänga mig själv med. Jag har redan packat väskan med en massa gammalt material dessutom, i sina standardutföranden, så får vi se vad Chinatown fertiliserar dem med. Utmaningen är att vara själv, att försöka kasta all trygghet och satsa solo när man har hunnit fylla 40 och ett par år till.
På skivan gör Niclas Frisk två Atomic Swing-låtar, Smile no 2 och Callboy, i nya versioner, och live har han till och med hörts spela Stone Me Into the Groove.
-- Jag vet. Det är lite som en förälder som tar upp kontakten med sina barn igen, efter att ha hållit sig undan länge. Förut ville jag inte ha med dem att göra, men nu väljer jag att söka kontakt igen.
För medan andra lägger ner sina band och sedan talar illa om dem i 20 år, tills de återförenas igen, verkar Niclas Frisks olika konstellationer fortsätta existera parallellt med varandra genom åren. Härom året var han med i Perssons Pack igen, till exempel.
-- Jag blir inte osams med mina ex heller, även om det är en jämförelse som haltar eftersom jag nog har varit trognare musiken än dem ibland. Däremot kanske man kan jämföra med historic racing. Då och då tar man ut sina gamla bilar och tävlar lite, och sedan ställer man in dem i garaget igen. Per Persson är orsaken till att jag har gjort skivor över huvud taget, så när han ringer och behöver en gitarrist så kommer jag. Numera delar jag det med Love Antell, så det blir inte så ofta.
Och A Camp finns fortfarande, antar jag?
-- Absolut! Vi är tre personer som tar ganska mycket plats, så vi behöver vara ifrån varandra också. Men det är samma sak där, när det rinner till är det världens bästa. Vi delar både humor och estetiska uppfattningar. Inte ens Atomic Swing verkar definitivt avslutat.- Jag trodde länge att Atomic Swing var mitt livsverk. Jag investerade inte bara all min tid i det bandet utan också alla känslor. Så när det inte gick att fortsätta längre var jag förtvivlad. Men det gick inte längre. Jag har snott ett motto från Scarface – "Don't get high on your own supply" – och Atomic Swing hade kunnat bli helt fel. Men så småningom hade vi ju mognat, allihop, och då blev det kul att göra något tillsammans någon gång.