The Stone Roses firar 20-årsjubileum
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2009)
- The Stone Roses debutalbum är verkligen ett av de där generationsdefinierande albumen, sådana som bara kommer ett enda för varje generation. Lite som Pink Floyds Dark Side of the Moon.
Under 1980-talet var indie undantagslöst en frimärkssamlargenre där allvarliga unga män med gitarr och möjligen en och annan synth sjöng tänkvärda popsånger omöjliga att röra sig till.
Så när The Stone Roses för 20 år sedan lade till ett groove sydde de ihop indie med dansmusik, orsakade hausse för denim-tillverkare och Beppehatt-fabrikanter och kickstartade Madchester-eran. Så varför skulle Mani Mounfield skräda med orden när han talar om The Stone Roses 20-årsjubilerande självbetitlade debut?
– På ett sätt kändes det redan under inspelningarna som att det skulle bli en klassisk skiva, faktiskt. Ian Brown, John Squire, Reni och jag hade ju jobbat hårt i replokalen och nu köpte vi en massa billig studiotid, nattetid framför allt. Det var fantastiskt att se hur (producenten) John Leckie spred sitt magiska stoft över musiken, precis som att betrakta en blomma öppna sig.
I Am the Resurrection. Made of Stone. She Bangs the Drum. Det är inte för inte The Stone Roses debut är en klassiker i varje del och varje detalj. Inklusive John Squires omslag.
– Ian Brown hade mött någon som berättade för honom om situationisterna i Paris i slutet av sextiotalet, och det var fascinerande. När studenterna var ute på gatorna och gjorde revolt så fanns det bara en sak som lindrade mot polisens tårgas, och det var citroner. Därför kom de med på omslaget. Vi ville skapa samma rebelliska anda, och få folk att ge sig ut på gatorna. Get Up Stand Up. Vi var socialister, det hänger säkert ihop med att vi kommer från norra England och att allt annat var galenskap efter Margret Thatcher, och hela tidsandan var revolutionär med acid house och med e.
Punken en gång till, alltså? Både med situationismen och gör-det-själv-filosofin.
– Absolut! Det var ju därifrån jag kom! Men jag är rädd att vi var de sista i den familjelinjen, nu ska alla vara framgångsrika individualister och entreprenörer. Det är så fel, rock handlar ju om uppror.
Ni var till och med föremål för debatt i det brittiska underhuset.
– Haha, det var legendariskt. Vi var tydligen en spark i skrevet på någon politiker, som ville förbjuda oss. Fuckin' brilliant!
Det finns gott om fuckin' briljanta anekdoter om The Stone Roses. Som den om när de ville markera det olämpliga i att deras ursprungliga indie-bolag återutgav deras gamla singlar, genom att dränka bolagets hela inredning och dessutom dess boss i vit målarfärg. Inte så mycket en våldshandling utan mer "en konstnärlig installation", resonerar Mani.
– Då var det nära att gå riktigt illa. När vi kom till rättegången visade det sig att domaren var en ökänt sträng typ som gick under öknamnet Maximum Martin, eftersom han alltid delade ut strängast tänkbara straff. Det var så här nära fängelsedomar, men vi körde konstresonemanget som försvar och kom undan med böter. Pust. Men jag menar, vi var ju inte direkt våldsamma typer, så det var en rättvis dom tycker jag.
Var ni inte våldsamma? Jag tycker mig ha hört att du och Ian Brown lärde känna varandra genom att spöa ett gäng nazister.
– Så sant, så sant. Vi var nog någon sorts angels with dirty faces, du vet? Men det var sådana tider i Manchester, och allt våld runt omkring smittar av sig. På gott och ont. Det var inte det bästa för affärerna, men det gjorde oss streetwise. Och jag tycker fortfarande att nazister förtjänar ett kok stryk.
Men efter The Stone Roses debutalbum och det fortsatta segertåg som var singlarna Fools Gold och One Love, och mammutgig på Spike Island så tog det plötsligt stopp.
– Det var de där förbannade handbojorna som vår kassa manager hade satt på oss som ordnade det. Det var värdelöst. Plötsligt tillbringade vi tre år i rättsalar istället för i replokaler, för att komma loss från vårt slavkontrakt. Under den tiden fick vi inte spela, och det fanns domstolsbeslut på att vi inte fick spela in en enda ton. Vi klarade det till slut, men sedan gick det inte att hitta tillbaka till musiken ändå. Vi hade tappat lusten. Egentligen visste vi det redan då, och det hörs ju tydligt på Second Coming.
Nu då? Nu firar ni 20-årsjubileum för ert klassiska debutalbum, med en mäktig deluxebox-utgåva.
– Det där är så typiskt skivbolag, att leta i alla mörka hörn efter outgivna inspelningar som ingen har någon större lust att höra hursomhelst.
Ska ni ge dem något tillbaka? Kan jag få ett scoop om återförening?
– Tyvärr. Jag kan inte ge något sådant. Jag skulle vilja, jag vill ge de yngre en upplevelse som de aldrig hann få på den tiden. Jag vill göra det innan vi är feta och skalliga. Jag vill göra ett nytt lyckligt slut, eftersom vi rörde till det så osnyggt förra varvet. Men John Squire är upptagen av sin konst numera. Inte så att det vore omöjligt att övertala honom, det tror jag inte, men ändå. Och Ian Brown är upptagen av sin solokarriär. Han vill inte. Han ställer inte upp. Men… Vi får se. Vi får se.
20-årsjubileet av The Stone Roses debut firas rejält med en återutgåva i en mäktig box med tre cd och tre vinylskivor, en dvd, en bok och som grädde på moset ett citronformat USB-minne proppat med The Stone Roses-ljud och -bilder. På nojesguiden.se/stoneroses kan du vinna ett ex av den.
Dave Keuning (The Killers) om Stone Roses
Vad är er relation till The Stone Roses?
–Särskilt vårt första album var inspirerat av engelsk musik, vilket säkert var en av de faktorer som medverkade till att vi först och främst slog igenom där. Jag vet inte hur stort inflytande just Stone Roses första platta hade. Personligen minns jag faktiskt Second Coming bättre då den kom ut när jag gick i high school och precis hade utvecklat ett musikintresse. Den gjorde mig fascinerad av engelsk musik och jag blev såklart tvungen att gå tillbaka och lyssna på debuten också. Jag önskar bara att bandet skulle ha funnits lite längre.
Vad tror och tycker du om en potentiell återförening?
–De borde förmodligen göra det innan alla dör, haha. Två album är verkligen inte tillräckligt för ett sådant band. Åtminstone ett par till borde de göra innan de lägger ner.