Hetsigt och catchy är nyckelorden för Eugene McGuinness. Med hjälp av producenter som i ena vågskålen Clive Langer (Madness, Costello), en av få 80-talsproducenter som inte förtjänar bannlysning, och i andra vågskålen avsevärt modernare Dan Carey (Hot Chip) gör han offensiv pop som balanserar mellan nostalgi och samtid. Han hävdar att alla ”Shakespearian lessons” bara förvirrat honom, och landar istället i utrop om att ”let’s fuck it up”. Men sådana resonemang ger bara emfas åt den höga bildningsnivån i hans pop, där klockrena citat som ”I’m sitting on the ventriloquist’s knee, allowing his hand somewhere it shouldn’t be” (i Lion) är vardagsmat.
När han någon gång gör avsteg från sitt koncept funkar det avsevärt sämre, särskilt i synthmarchen Concrete Moon, men ofta hamnar Eugene McGuinness nära tidiga Blur utan att riktigt nå deras toppar. Hans sätt att inkorporera Peter Gunn-temat i Shotgun är rejält fyndigt, och kan vara nyckeln till den bredare framgång han så uppenbart söker. Seså, ge grabben en hit vetja!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
