Ludwig Bell och duetten som konstform
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2019)
Läkarstudier genomförs bäst med stor noggrannhet, och under tiden är det svårt att hinna med också en musikalisk solokarriär. I enstaka pauser från frivilliga fördjupningar om att tolka EKG:n och elektrolytrubbningar har Ludwig Bell under de senaste åren bara skrivit enstaka låtar åt andra, och på kuppen har hans kontaktnät vuxit alltmer.
När han strax är klar med sin AT-tjänstgöring och åter hittar tid att göra musik i eget namn blev det naturligt med ett projekt med "samarbete" som ledord.
– Man kan se det som ett konstprojekt, faktiskt.
På sin nya EP med fyra låtar arbetar Ludwig Bell tillsammans med lika många färgstarka musiker, och det är inte bara så att de kommer in och sjunger hans verser. Tvärtom.
– De har fått bestämma precis vilken roll de vill ha. Det de vill sa vi att vi ska köra på. Jag gör det jag är bra på så får de göra vad de vill, och så blir det något som jag aldrig hade gjort själv. Som Sibille Attar - låten vi har gjort tillsammans är ingen duett. Hon ville skriva och producera. Hon lägger körer och en massa instrument, men det är jag som är sångartisten på den låten.
Deras gemensamma Första Snön bygger stämningar som är synnerligen oroande.
– Det var väldigt mycket obehagliga element i den. Sibille ville skriva texten runt just psykisk ohälsa, och jag var just just placerad på psykosavdelningen, så det blev lite den vibben. Den handlar om någon som gått in i en sådan sjukdom och försvunnit i väg. Musiken blev nog därefter.
Samarbetet mellan Ludwig Bell och Sibille Attar var synnerligen nära.
– Sibille körde en dag helt utan mig, för att jag var tvungen att jobba på akuten. Då spelade hon in fiol och så där. Jag hade aldrig kunnat komma på de körpaketen, samplingarna och arrangemangen. När hon har en vision är det bara dumt att störa.
Strawberry Fields är en mer traditionell duett med Petra Marklund om olycklig kärlek, men vemodet är av ett sånt där trivsamt slag som man kan gotta sig lite åt att känna.
– Vi var lite ute efter en klassisk ljudbild, typ Eva Dahlgren. Det passar ju Petra så bra. För mig har hon en så otroligt bra röst. Alltså otroligt bra. Inte bara för att hon sjunger tekniskt bättre än alla andra, även om hon gör det också. Men hon har något eget i sin röst, som kan komma fram ibland. Det ville jag hitta, och i den här låten får hon fram den där svärtan som jag kan höra i hennes röst.
Linnea Olssons röst och dova cello i Sista dansen är mäktig.
– Jag skickade en vers och en refräng och tänkte att hon skulle skriva en vers. Så kom det tillbaka en vers och en till refräng. Hon hade fyllt på med en helt ny extra refräng, ny melodi och ny text! "Jamen det blir asbra", tyckte jag, det hade jag aldrig kommit på själv. Då kände jag att det här kommer nog att bli riktigt bra.
– Vad jag vet har hon aldrig sjungit på svenska förut. Men det här levererade hon på bara en timme! Vi var ju tvungna att bygga låten helt och hållet runt hennes cello. Vi lät låten gå några gånger och så fick hon plocka fram ljud och spela som hon ville.
Den första låt från projektet att se dagens ljus var Körsbärsblom i Kungsträdgården med Peter Morén
– Med Peter hade jag en ganska klar låt när jag frågade om han ville sjunga något, och kanske lägga till något eget. Peter skrev en egen textdel, och när jag frågade om han ville spela någonting rotade han fram en tolvsträngad gitarr. Klart han ska! Folk är ju så jävla begåvad, själv är jag väldigt begränsad när det gäller att spela instrument.
Deras duett är skivans mest explicit politiska låt.
– Jag återkommer ju ibland till politiska texter, bland annat när jag skrivit med Petra Marklund, och i en P3-dänga åt Hessam, Lilla London, på samma tema. Alla svenska texter balanserar på en väldigt skör tråd, tycker jag. Man måste vara på gränsen till patetik hela tiden, och kanske ibland ta något steg över den gränsen, men aldrig för mycket. Med politiska texter är det ännu svårare, det slår lätt över i plakatpolitik.
Texten fångar högerextremismens normalisering, "Igår på helikopterplattan, idag på Grand och röda mattan".
– Alla kommer inte att plocka upp den referensen, men jag är tillräckligt gammal för att ha gått förbi de där skinheadsen spå helikopterplattan i Gamla stan, och haft dem skjuta stenar med hockeyklubbor på mig och mina polare när vi gått förbi. Sista terminen på läkarlinjen skulle det hållas en examensfest på Vinterträdgården på Grand Hotel, och precis då visade det sig att Grand hade hyrts för en konferens med Europas värsta fascisthöger. Jag lackade och satte igång en diskussion med mina studiekamrater om att jag inte kände mig bekväm med att ha vår fest där om inte Grand Hotel gjorde någonting. Och så fick jag mothugg! Det är den sortens normalisering som gör högerextremismen rumsren, en glidning vad man får säga. Det var det jag ville skriva om.
Samarbeten som dessa är också ett sätt för Ludwig Bell att ducka några av de mindre trevliga delarna av solokarriären.
– Artisteriet är kul, på sätt och vis, men också lite jobbigt. Jag trivdes inte jättebra med för mycket uppmärksamhet på mig, det är väl inte så spännande. Andra är mycket bättre på att sjunga och dansa, och gillar det mycket mer. Jag tycker mycket mer om att få ihop en låt. Så genom att ha med olika gäster blir det inte samma fokus på mig.
Skulle det här konstprojektet kunna fortsätta i oändlighet?
– Absolut. Med en sådär tre-fyra låtar i stöten, så att det blir görbart. Nästa lördag ska jag träffa Faråker. Han knackade mig på axeln på en krog för en månad sedan - jag hade aldrig snackat med honom - men nu ska vi ses och skriva.
Vilka står sedan på önskelistan?
– Annika Norlin och jag har gjort mycket ihop, och det vore såklart kul. Men hon är ju så sjukt upptagen. Just nu skulle jag nog vilja bredda genretänkandet lite och ta ut svängarna med några r'n'b-artister. Om jag fick önska helt fritt? Seinabo Sey har ju en magisk röst, och det skulle vara så kul att skriva en poplåt med en sådan person och se vad hon skulle göra.
Ludwig Bells svenska favoritduetter
1. Ratata och Anni-Frid Lyngstad - Så länge vi har varann
– Den köpte jag på vinylsingel. Jag fattar inte att de fick till det, det måste vara skitsvårt med management och så att få med henne.
2. Christopher Sander och Anna Järvinen - Äppelöga
3. Iiris Viljanen och Isabel Neib - Ljuset själv
4. Little Jinder och Melo - Inga e som vi e
5. Janice och Ji Nilsson - Två av oss