I pressmaterialet finns en fantastisk text som författaren och musikern Simone Felice har skrivit om hur han höll på att dö som barn, och sedan igen som vuxen. Den är dramatisk och gripande i det lilla, den skrevs åt The Guardian och den finns att läsa här. I sin musik vågar han sig inte på samma försiktiga förhållningssätt, tyvärr, och inte heller håller han fast vid det hippiegroove som gjorde bandkonstellationen The Duke and the King till en sådan fröjd härom året.
Istället överlastar han sina låtar med gospelkörer, stråksektioner och teatraliska vokalutspel. Det är onödigt och irriterande, och tar fokus från såväl de i grunden fina singer-songwritermelodierna och de – förstås – strålande empatiska noveller som är skivans texter.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
