Destroyer: Hård disco och smart jazzfusion, helt enkelt

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2011)

Foto: Ted Bois

På Way Out West i sommar kommer Dan Bejar och hans åtta personer starka Destroyer att spela den luftigaste popdisco vi hört den här sidan Don Henley. Det är inte riktigt så vi är vana att höra honom.

Vi har vant oss vid att få många olika musikaliska varianter från Dan Bejar. Som medlem i superalliansen Swan Lake med bland andra Spencer Krug från Wolf Parade har det handlat mycket om offentligt experimenterande. Som en del av den lösare superalliansen The New Pornographers ("Åh, det handlar om tre sånger vart tredje år, och kanske en vecka i turnebuss lika ofta, mest för att det är enda chansen att träffa vänner som Carl Newman och Neko Case") är han en habil rock'n'roll-sångare. Med huvudsysslan Destroyer har det på senare år handlat om utmärkt intellektuell indie av typisk nordamerikansk karaktär. 

Men nu har något hänt. På nyutkomna Kaputt har hans väl avvägda popsånger iklätts elegant fretless bas, luftiga syntsjok och soft saxofon. Snarare än om Guided by Voices talar Dan Bejar nu om det tidiga åttiotalets eleganter, som Sade och Steely Dan.

– Jag hamnade i en period där jag var dödstrött på pop och rock. Jag lyssnade enbart på ambient och jazz, och funderade på hur en sådan som David Sylvian lyckades göra ambientmusik och experiment till mjuka och tillgängliga popmelodier. Tidigare hade jag älskat band som Roxy Music, eller Eno solo, men jag hade enbart lyssnat på deras tidiga rockiga skivor. Nu upptäckte jag Avalon och Enos ambient, och bestämde mig för att jag ville hitta sätt att sjunga mjukt.

Ryktet säger att du till och med spelade in en del sångstämmor liggande på soffan.
– Det är sant. Jag ville få fram en effekt där sången lät bekväm och melodisk. Förr har det ofta låtit som om jag först druckit whiskey och sedan hållit tal. 

Tidigare har Dan Bejar varit noggrann med att framhålla att Destroyer är ett band, inte ett soloprojekt. Men även om det har varit många musiker inblandade i inspelningen av det nya albumet är det ingen tvekan om vem som är centralfigur. 

– Om det någonstans går att ana en gruppkänsla på Kaputt är det bara en illusion. Vi såg till att alla musiker kom vid olika tider, och att ingen av dem var i studion tillsammans med någon annan. 

Så det där pratet om att Destroyer skulle vara ett helt band är inte sant, alltså?
– Jag spelar nog minst av alla på skivan. Något syntreglage här och där, som sedan producenterna har förvandlat till något helt annat i alla fall. Jag är snarare curatorn, som sett till att rätt människor med rätt instrument kommer in vid rätt tillfällen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att säga åt någon musiker vad de ska spela, det är upp till dem. Däremot kan jag utan tvekan fånga fragment av vad de spelar och highlighta till bärande slingor eller så, om de håller för det. Ingen i bandet hade en aning om vad det skulle bli av deras insatser. Några blev väldigt överraskade när de hörde resultatet. Istället för att vara så fragmentariskt som de uppfattat inspelningarna tyckte de att skivan var en tydlig helhet. 

Till stora delar skrevs albumet efterhand i studion, med andra ord.
– Ett par demos fanns det väl, och enstaka låtidéer. Jag hade nog ett par intron klara också, tror jag. Men framför allt var det känslor, stämningar och sound som var klart redan vid start. Paletten av instrument och sound var klar, och den använde vi för att skapa Kaputt.

När Destroyer spelar på Way Out West blir det inte fullt så laidback som på Kaputt, enligt Dan Bejars ganska exakta prognos.
– Vi blir åtta personer på scenen, och vi offrar delar av de små finesserna för ett hårdare sväng live. Räkna med att blåset kommer att vara centralt, tillsammans med lite aggressivare rytmer. Det blir hård disco och smart jazzfusion, helt enkelt. ■

Destroyers Kaputt (Dead Oceans/Border) har äntligen släppts i Europa, och är det enda sättet att klara av väntan på att Destroyer står på Way Out Wests scen i augusti.