John Cale - MiXology (Volume 1)

Domino/Playground

BETYG: 5 av 6

Om nu 83-åringar överhuvudtaget ska ägna sig åt musik så är nog allmänhetens förväntningar ändå att de på sin höjd ska knarra fram visor med spartansk Rick Rubin-produktion. Det bryr sig John Cale inte om alls.

När den här skribenten hade förmånen att se honom live i Liverpool förra månaden var han avsevärt piggare än sin publik, och återvände både till sin röjiga punkperiod från sent 1970-tal med en skränig Captain Hook och till sina återkommande samarbeten med Nico genom en stilla tolkning av hennes Frozen Warnings.

På skiva har han inom loppet av mindre än två år släppt två album, för Mercy och sedan POPtical Illusion, som båda är nyfikna, moderna och nyskapande med sprillans elektroniska och digitala hjälpmedel. På Mercy trängdes gäster som Sylvan Esso, Weyes Blood, Animal Collective och Fat White Family, medan John Cale hanterade så gott som alla instrument själv på POPtical Illusion.

Överraskningssläppta MiXology (Volume 1) - inte ens skivbolagets hemsida hann riktigt med - är tänkt som ett komplement till de båda albumen, med osläppta låtar eller i något fall alternativa tagningar. Första halvan består av låtar som inte fick plats på Mercy, men det är uppenbart att det enbart berodde på utrymmesskäl. De fyra spåren från de inspelningarna har samma distinkta kvaliteter både i sina melodier och i sin eleganta elektroniska klädnad, och när gästande Tei Shis avslutar I Know You're Happy med ett varmt fniss bidrar det till att lätta på den stora allvarsamheten. Även självaste Tony Allen gästade inspelningen, och hans knäckande (och givetvis elektroniskt bearbetade) trummor i Long Way Out of Pain bidrar till att göra låten till ett komplett mästerverk och något som fans av Brian Enos 1970-tal borde sätta på piedestal.

Även långsamt gnissliga 1000 Years hade varit ett slöseri att lämna ohörd på Cales hårddisk, liksom udda och dova Clap Clap, som börjar som luftig elektronisk reggae (!) med hårt bearbetad melodica och en vänlig basmelodi innan den för en stund slår över i snabb house (!).

De tre återstående spåren, alla tre från arbetet med POPtical Illusion, har mer drag av elektronisk experimentverkstad, utan att för den skull kompromissa med melodisk attraktion. I den långsamma fina Invention of Language bygger John Cale en mäktig mångstämmig kör av sin egen röst, och i The Adventures of Supacane klingar ett piano med den sortens avantgardiska komplexitet som på hans tidiga LaMonte Young-samarbeten från New Yorks tidiga 1960-tal. Där hittar han också utrymme för udda samplingar och inte minst för sin violin.

På sätt och vis skulle det kunna uppfattas som ett underbetyg för den samlade samtida musikscenen att en 83-årings outtakes är bättre, mer nyskapande och spännande än nästan allt annat 2025. Men det får den samlade samtida musikscenen tugga i sig och försöka lära sig något av, innan de återigen blir varvade av den volym två som titeln antyder. 

Av Patrik Forshage

5 maj 2025

Skivrecension