GOLD - Psychedelic Days

Sound Effect/Green Street/Bengans

BETYG 5 av 6

Hur Per Svensson får ihop sin tillvaro, där förutom GOLD och hans konstskapandets och -utställningar också The Mannequins of Death, Cosmic Garden Project och soloalbum trängs, är en gåta, men nu är GOLD tillbaka efter 30 år. Sättningen är densamma som efter den där spelningen på CBGB's 1989, det musikaliska trycket likaså, och även textmässigt flera ställen blickar bandet tillbaka till den eran. Inledande Psychedelic Days tar till exempel avstamp just där, och konstaterar att även om decennierna passerat sedan dess så är bandet "still young inside".

Men frågan är om någon utan den mognad GOLD ändå besitter hade kunnat göra musik som låter så genuint Detroit 1970 som här. Hard to Beat till exempel är osunt leverne destillerat till tre distinkta minuter, och det enda pianoackord som envist hamras bakom gitarrernas ljudvägg är en detalj som signalerar autenticitet i korrekt betitlade Pure Energy. På samma vittar både Healing Your Wound med sin kombination av stenhårt riffande, flummig text och bjällerklangdetaljer liksom släpiga Golden Sea om ett band som impregnerats i The Stooges och vuxit upp med lekkamrater som The Leather Nun och Union Carbide Productions.

Skulle någon ändå missa impregneringen bidrar GOLD gärna med ytterligare explicita ledtrådar, som att svara på förebildernas "well it's 1969 ok, war across the USA" med ett lika tvärsäkert "It's 1991, yeah, still war in this world" i avslutande Down by the Ocean. Det är också skivans mest utpräglat psykedeliska stund, där gästande Rasmus Alkestrand under drygt åtta minuter breder ut sin sitar intill allt friare gitarrexcesser och Per Svenssons mässande i ett crescendo som inte står TSOOL efter.

Vän av psych-(o)ordning skulle möjligen kunna invända mot att halvtimmes speltid totalt kan kännas kort för den här sortens psykedelisk tripp, men det innebär å andra sidan att det inte finns tillstymmelse till dödkött. Inte ens skivans avslutande vågskalp drar ut onödigt på tiden.