Månadens bästa - april 2024

I april har Patrik Forshage nåtts av några av säsongens finaste sånger. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Sinkane - Home (feat Hollie Cook)

Från albumet We Belong (City Slang/Playground)

Det är lite längre mellan höjdpunkterna på Sinkanes nya album jämfört med vad han tidigare skämt bort oss med. Men det här melodicakryddade samarbetet med Hollie Cook kan vara sommarens snyggaste sväng. 

Bob Vylan - Right Here

Från albumet Humble as the Sun (Ghost Theatre)

"Nya Bad Brains" sa någon om den här brittiska duon, men det är ta i. Att de på ett positivt sätt lyckas återuppväcka genren rap metal, kanske med mer grime i ena änden och mer hardcore i andra, är en tillräckligt stark bedrift. 

Pernice Brothers - I Don't Need That Anymore (feat Neko Case)

Från albumet Who Will You Believe (New West/Border)

Månadens bästa låt, och sannolikt en av årets bästa, när Neko Case gör Pernice Brothers sällskap för en klassisk breakup-duett med både bitter och söt smak. Hon förvandlar allt hon tar i till guld, och här var nog råvaran ganska nära ädelmetall redan från början. 

Little Lies - Us Against the World

Från albumet Destination Unknown (Cosmos)

Snygg pop med en sval lätt 80-talsaktig ljudbild från Mikael Nordgren är den plattform som Anna Maria Espinosas röst letat så länge efter.

Hästpojken - Min nya parfym

Från albumet River av ett liv (Tamiami/Border)

Går det att på ett fortsatt spännande och medryckande sätt utvecklas från arrogant slyngel till reflekterande medelålders småbarnsförälder? Jajamän, konstaterar Hästpojken med intakt popbriljans och texter som följer deras och deras publiks mognad. 

Annika Norlin och Jonas Teglund - Morse (med Erik Lundin)

Från albumet En tid att riva sönder (Razzia/Sony)

Den vardagligt rättframma poesi som är Annika Norlins är ibland nästan för stark och igenkännelig när den är sprungen ur och behandlar sorg. Allra starkast är det när Jonas Teglunds musikaliska klädnad är så spartansk som det är möjligt, och Erik Lundins gästvers är så intensiv att den i sig räcker för att väcka döda. 

Iron & Wine - Light Verse

Album (Sub Pop/Playground)

Även Sam Beam hanterar sorg på sitt första album på nästan sju år, men han har utvecklat en strategi som innebär underfundig och ibland lakonisk humor. Det bidrar till en oväntad lätthet i hela hans handlag, och till hans kanske hittills allra bästa skiva. 

Lucinda Williams - Legendary Hearts

Från hyllningsalbumet The Power of the Heart: A Tribute to Lou Reed (Lights in the Attic/Border)

Jag känner människor som hävdar att Lou Reeds musikaliska 80-tal var tunt och innehållslöst. Men låtar som den här och New Sensations tolkad av Automatic bevisar motsatsen. Lou Reed var egentligen djupt romantisk och utlöst självutlämnande, och Lucinda Williams är precis rätt person att lyfta dessa dimensioner. (Jodå, Keith Richards Waiting for the Man är förstås också strålande.)

Phosphorescent - Revelator

Från albumet Revelator (Verve/Universal)

Jag blir varm i hela kroppen redan av de inledande bastonerna, som låter som Fernando Saunders brukade låta med sin bandlösa elbas i Lou Reeds som redan konstaterats kraftigt underskattade 80-talskatalog. När sedan låten blommar ut med Matthew Houcks briljanta sång är jag djupt förälskad.

Vampire Weekend - Only God Was Above Us

Album (Columbia/Bertus) 

Men hur kan ett hippt indieband från för 20 år sedan fortfarande vara relevanta? Och hur kan de ha gjort ett av sina allra bästa album 2024, åtta år efter förlusten av sin musikaliskt motor Rostam Batmanglij? Och hur kan de fortsätta kombinera smartaste Brooklynindie med barock- och afropop samt nu - jodå - baggy 90-talsrytmer på ett nästan löjligt inspirerande och medryckande vis?

St Vincent - Big Time Nothing

Från albumet All Born Screaming (Caroline/Universal)

På sitt sjunde album kastar Annie Clark all subtilitet överbord och vräker på med Kate Bush-ljudande konstrock, mullrande hård rock med mäktiga Dave Grohl-pukor, och som på skivans allra bästa låt fet Prince-funkig gitarr. Har jag nämnt att hon är bäst? 


BMX Bandits, Ian Hunter och The Fat White Family har också släppt fina album i april, och Ebbot Lundbergs psychbubbelgum-EP är trivsam. Men band som fortsätter hävda sin existens med ungdomens arrogans som främsta merit även när de närmar sig 50-årsåldern gör man klokt i att undvika (jo, jag tittar på er, The Libertines).

Bland månadens många spännande återutgåvor - så som är brukligt när Record Store Day infaller - märks soundtracket till Brian Eno-dokumentären, och de 1975-demos som gav The Ramones kontrakt hos Sire.


I maj ser Patrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på:

  • Blitzen Trapper 

  • Camera Obscura
  • The Lemon Twigs 
  • Goran Kajfeš Tropiques 
  • Michael Head & The Red Elastic Band
  • Kamasi Washington 
  • Pokey LaFarge
  • Beth Gibbons
  • Arab Strap
  • Ebbot Lundberg
  • Orville Peck
  • Mattias Alkberg BD - återutgåvan av Tunaskolan
  • Isobel Campbell
  • Dexys - live
  • Freddie Wadling 
  • Hyllningsalbumet till Stop Making Sense
  • Bat for Lashes 
  • Buffalo Tom
  • Richard Hawley
  • Swamp Dogg