Årets bästa skiva, enligt 23 artister

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2011)

Varje dag fram till jul har Nöjesguiden bett några av våra favoritartister tipsa om den bästa skivan från 2011. Här är alla svaren samlade.

Årets bästa enligt Jonathan Johansson

- Årets bästa skiva är Bon Iver Bon Iver. Varför plattan är så bra? Ok, jag slår på stora trumman. Sångerna tvingar mig att minnas det förträngda, river upp det oförstörda, gör naiviteten till en faktisk möjlighet. De får mig att tro helt enkelt. På människor. På gud. Och så vidare.

Årets bästa enligt Nisse Hellberg

- Det är inte varje år det kommer en platta med en husgud så mitt val 2011 blir The Old Magic med Nick Lowe. Ingen har genom åren inspirerat mig mer musikaliskt och i ännu högre grad textmässigt. Senaste skivan är ännu en i raden av lågmälda country-soul-pop-pärlor och kanske inte någon av hans starkaste. Men det räcker ändå för att bli årets bästa. Min enda invändning är hans numera ständiga försäkran att "nu är jag gammal men mår så mycket bättre". Påpekar man det tillräckligt ofta blir intrycket snarare det motsatta.

Årets bästa enligt Tingsek

- Min bror rekommenderade Anna Järvinens senaste album Anna Själv Tredje till mig. Jag hade inte lyssnat jättemycket på henne innan och tyckte inget speciellt om hennes musik. Hennes senaste album förändrade det helt och hållet och var det första jag satte på varenda morgon, hela sommaren. Jag tycker det är ett fantastiskt album som till skillnad från så många andra, har en röd tråd och hänger samman. Det är ett musikaliskt konstverk med underbara musikanter, låtar och produktion som man mår bäst av att lyssna på i sträck... Om och om igen.

Årets bästa enligt Real Estate

- Mitt favoritalbum från det här året är gjort av en av mina favoritpersoner från varje år. Julian Lynch är en gammal vän som har gjort utmärkta melodier så länge jag har känt honom. Jag spelade med honom och med Alex från Real Estate i ett band som hette The Enormous Radio, för närmare tio år sedan. Vi försökte skriva låtar allihop på den tiden, men Julian var alltid långt före alla andra. Hans nya album, Terra, har samma karaktär som en massa grejor han gjort på sistone. Det är popmusik i kärnan, men det är också så mycket mer. Vackra melodier, eklektisk instrumentering och briljanta arrangemang med massor av utrymme för improvisationer och för långa ambient-sektioner. Han spelar allting själv och spelar in i sin lägenhet i Madison, Wisconsin. Varmt rekommenderat för den som gillar Musik.

Årets bästa enligt A Beautiful Friend

- Om det här hade gällt årets bästa låt hade valet varit enkelt. Ingen låt i år har fått mig att hoppa lika högt som Gotyes Somebody That I Used to Know. Men nu handlar det om årets bästas platta, och plattan Making Mirrors som den här låten finns med på håller tyvärr inte alls samma klass som låten. Nej, den blir omkörd och likaledes överkörd av många album som släppts i år. Men den platta som jag ändå känner för mest är Tom Waits Bad as Me. När den släpptes hängde jag i det närmsta på låset till skivaffären i iver att få köpa den. Och när vi en vecka senare kom hem från BB med vårt första barn var Bad as Me den första skiva jag satte på och dansade runt till med min dotter i armarna. Med andra ord, albumet kommer nog alltid att påminna mig om den största eufori jag hittills upplevt. Det, och att jag redan innan var totalt såld på plattan. Tom Waits, jag älskar karln!

Årets bästa enligt Syket

- Jag har säkert missat mycket bra musik, men en skiva som har vuxit under året är Smoke Ring for My Halo av Kurt Vile. Mikael Stenberg har pratat nästan uteslutande om skivan sedan den släpptes, ofta med en antydan till indignation över att man inte förbehållslöst stämt in i hyllningssången. Efter flera genomlyssningar i turnébussen är jag dock tvungen att hålla med om att den är riktigt bra. En annan skiva som jag vill nämna är Daydreams & Nightmares av Those Dancing Days. Lite av en systerplatta till With Love. Inte för att de låter särskilt lika, men de släpptes samma dag, vi har kört lite samma sommarturné och om man tittar noggrant och är utrustad med en gnutta fantasi kan man se att omslagen påminner lite om varandra. Den är dessutom bra.

Årets bästa enligt Happy Hands Club

- Skivan som har berört mig mest under 2011 är utan tvekan Wu Lyfs Go Tell Fire To The Mountain. Det är en fantastisk debut på alla sätt och vis. En rolig grej är att jag faktiskt inte gillade skivan alls under första genomlyssningen. Jag hade svårt att få ett grepp om musiken eftersom jag aldrig hade hört något liknande, men det vände ganska snabbt till det motsatta. Själva kallar de genren för Heavy Pop. Ja, det är ett sådant där "Pitchforkband", men vad fan gör det? Jag älskar Pitchfork!

Årets bästa enligt Fanny Hamlin

- Drake är det enda jag kan lyssna på. Det enda som säger mig någonting. Take Care talar klarspråk, försöker inte övertala mig eller säga till mig hur jag ska känna. Drake förklarar alla sina brister för mig som om han satt framför mig. Jag kan se blicken i hans ögon och höra i hans röst att han skäms. Det är inte för alla jag sitter tyst och lyssnar. Om och om igen.

Årets bästa enligt Vit päls

- 2011, så mycket bra. Mauro gör sin allra bästa låt någonsin, Jag saknar oss. Cass McCombs County Lines mer eller mindre ägde mina lurar ett tag. Likaså My Morning Jackets Circuital och Youth Lagoon 17. Men album. Hm. När jag först hörde Bon Iver trodde jag det var det bästa jag hört. Men ändå glömde jag bort att lyssna på den och nu vet jag precis varför. Jag hör ju inte vad karln säger. Precis det är motsatsen till årets nummer ett. Mattias Alkberg, Anarkist. Det går inte att värja sig mot vad han har att berätta. Jag älskar att jag tror att hans största inspiration är Knausgård. Ärligt talat hade jag inte en aning om att en småbarnsfar kunde sjunga saker som "varför såra någon jag inte ens bryr mig om". Att det inte finns något förskönande filter mellan omvärlden och författaren, "Snälla inga fler som är som mig… som hela tiden behöver bekräftelse". Det är ärligt, modigt, hjärtskärande och så träffande på samma gång! Det låter dock väldigt mycket 90-tal om Alkberg ibland. Men på samma gång som jag önskar att han fimpat distpedalen, tycker jag om att det låter fult och jobbigt. För bakom det där finns underbar popmusik med genomtänkta melodier. Vers och refräng. Alkberg höll på att gå mig omärkt förbi precis som Thåström innan Skebokvarnsvägen 209. Jag hade ingen aning om vad han gjort innan och brydde mig inte om det.

Årets bästa enligt Azure Blue

- Min favoritskiva 2011 är Frank Oceans Nostalgia/Ultra. Det stod mellan den och John Maus We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves. Frank vann för hans skiva, eller mixtape, har superlåtar som Swim Good, There Will Be Tears och Novacane samtidigt som helheten går att avnjuta från början till slut. När Tyler vann allas hjärtan valde jag den mjukare Frank, mjukis som jag är.

Årets bästa enligt Rawa Ali – ena halvan av Mohammed Ali

- 19 år gammal satt jag inne på mitt rum och lyssnade på en av mina favoritgruppers nyutgivna och självbetitlade album Ison & Fille. "Tills vi ses igen" gick frasen på refrängen till mitt favoritspår, som kom att sätta sig fast i min hjärna under hela den vintern. Den sjöngs med en känsla och inlevelse jag aldrig tidigare hade hört på svenska. Redan då väcktes min nyfikenhet på mannen bakom rösten, och jag påbörjade mitt sökande efter solomaterial, dock utan några framgångar.

- Detta var år 2004, och sju år senare har jag äntligen albumet som jag så länge väntat på i min hand. Inte längre fiender kom den att döpas till, en titel som enligt mina tolkningar passar och ramar in innehållet obeskrivligt bra. Aleks lyckas väl med att ge sig på olika ämnen, tempon, toner och melodier, men kanske viktigast av allt - och vilket också en stor del av hans styrka faktiskt ligger i - så lyckas han otroligt bra med att förmedla olika känslor. Ena stunden är man uppe i skyn och nynnar med, men i nästa stund är man helt plötsligt så tagen av en historia som berättas i sångform att det enda som ploppar upp i huvudet upprepade gånger är frågan om texten är om honom själv eller om det är någon annan han berättar om. Vissa rader är så brutalt ärliga att man samtidigt som man hoppas på att de inte är till hundra procent sanna innerst inne inte kan låta bli att vilja ha mer, mer av det ärliga berättandet.Något som enligt mitt tycke skulle kunna ses lite som en röd tråd och som även genomsyrar hela plattan är en känsla av stolthet. Den baserar sig på att man kan resa sig upp trots all motvind, och de enda begränsningarna för hur långt man egentligen kan ta det är dem man själv sätter. Därav albumtiteln. Aleks ger ett starkt intryck av att ha överkommit alla inre konflikter - nu är han målmedveten och fokuset ligger inte längre på det negativa. Tvärtom han är redo att skriva in sig i Sveriges musikhistoria. Det har han redan gjort med debutalbumet Inte längre fiender. Aleks ger lite av det bästa av två världar, han skriver texter som de flesta lyricister (rappare) endast skulle kunna drömma om att skriva, och framför dessutom så egna melodier med en känsla som inte ens landets mest folkkära soul- och popartister kommer i närheten utav.

- Tack vare dem detaljrika bilderna som målas upp av uppväxtåren i Fruängen, lyckas Aleks till och med att väcka en känsla av både sorg och saknad hos mig som nyinflyttad Fruängenbo över de gångna åren i Fruängen, Fruängen.

Årets bästa enligt Gnucci Banana

- Jag tycker, precis som säkert 98 % av alla andra årslistor, att Adele är bäst, för att Adele är bäst. Det här året har jag hängt med Adele mer än någon annan artist och hade jag inte varit så lat hade jag varit en groupie med besöksförbud sen albumet 19. Jag har skedat mina högtalare under 21 och jag har suttit framför Adele-intervjuer på youtube och låtsats hänga med henne för att hon är min #1 av folk jag vill vara bästis med. Hon är även min bästa spelning detta år. Jag såg henne på Vega i Köpenhamn där jag låg i fosterställning, först av sorg sen av garv för att Adele är så jävla rolig och får därmed även årets bästa mellansnack.

Årets bästa enligt Ram Di Dam

- Feist Metals. Jag har följt Leslie Feist sedan Let It Die. Jag gick på gymnasiet då och fattade till en början inte riktigt grejen. Jag var nog inte redo för den sortens musik. Hursom växte plattan på mig och det är numera en av mina favoriter. Jag gillade Reminder också, men saknade de suggestiva och melankoliska bitarna från Let It Die. Metals är en av två, kanske tre plattor som jag verkligen lyssnat på i år och med låtar som Anti-Pioneer och Caught a Long Wind är hon tillbaka i det som jag älskade så mycket med Let It Die, fast kanske lite mer renodlat.

Årets bästa enligt Duvchi

- Jag älskar Frank Oceans Nostalgia/Ultra. När tiden har gått och hipster-rnb-vågen slutat svalla mot våra trumhinnor kommer detta fortsätta att vara ett asbra album. Under sommaren spillde Frank eller Lonny fler låtar och fick mig att tänka på forever. Han fick mig att tänka på framtiden och hur det var förr, Nostalgia, 2011 and beyond.

Årets bästa enligt Nick Lowe

- Min nära vän Ron Sexsmith har gjort en fantastisk skiva i år igen. Long Player Late Bloomer. Han har verkligen blivit just det. En annan kille jag fallit för i år är J D McPhearson. Det är en amerikansk rockabillykille – kolla till exempel upp hans fantastiska North Side Girl som av någon anledning tydligen varit etta på Island – som har en väldig bredd. Jag har faktiskt bokat honom som förband när jag turnerar själv i USA, och då brukar vi avsluta tillsammans. Det har blivit Breads gamla hit Everything I Own, och på hans förslag gör vi den i Ken Boothes tolkning, som reggae!

Årets bästa enligt First Aid Kit

- Bon Iver. My Morning Jacket. Fleet Foxes. Laura Marling. Alela Diane. Det har varit ett bra år. Hur många får man säga, undrar Klara.

- Jo just det, Paul Simon också, fyller Johanna på.

- Äh, den skulle jag haft på min lista, protesterar Klara. Och så Bright Eyes, den får vi inte glömma.

Årets bästa enligt Ison

- Den skiva jag lyssnat mest på iallafall nu i höst har nog varit Watch the Throne med Jay-Z och Kanye West. Den har varit lite soundtrack i turnébilen under höstens spelningar när vi rest omkring. Jag gillar den för det känns som om de gått in och skitit i alla regler, inte tänkt "singlar" utan bara flippat ur och gjort exakt vad de känt för. Bara en sådan sak som att Otis var första singeln och inte ens har refräng. Jag tycker det är kaxigt sätt att göra skivor på. Sedan är ju båda två grymma rappare så det kan inte gå fel.

Årets bästa enligt Edith Backlund

- Adele 21. Jag är inget fan av Amy Winehouses musik och har aldrig fastnat för "modern-soul-med-retrokänsla"-genren. Blir därför lätt störd av tanken på att Adele placeras i just den genren i tid och otid. Jag är inte helt säker på att jag vill jämföra Adele med någon annan artist alls. Hon är liksom större än så. 21 är ett organiskt album som känns som en frisk fläkt detta syntharnas år. Trots att produktionerna flirtar bakåt känns alla låtar på 21 här och nu. De är krävande, hämndlystna och mörka samtidigt som de ingjuter mod, en vilja att gå vidare. Och så var det ju det där med rösten. Sällan har jag hört en mer angelägen röst. Adeles röst gör att allting hon sjunger känns viktigt. Den förmågan kan ingen stämbandsoperation i världen ta ifrån henne. Bästa spåren är Rumour Has It och Rolling in the Deep.

Årets bästa enligt Niki & The Dove

- Jag tycker Loney Dears senaste kändes väldigt viktig. Kanske låter det lite löjligt men det kändes väldigt meningsfullt när jag lyssnade på den, konstaterar Gustaf Karlöf. Malin Dahlström har svårare att utse ett album.

- Årets bästa enligt mig är Jai Paul, BTSTU. Jag kan inte välja en skiva, jag måste välja en låt. En låt man så önskar att man hade gjort. Jag kan lyssna på den om och om igen utan att tröttna. När bassynthriffet kommer in blir man tiger, lyfter två centimeter från marken och börjar röra sig i slow motion.

Årets bästa enligt Timbuktu

- Första gången jag hörde Jarle Bernhoft var i en studio i Oslo kl 04 på morgonen när någon visade ett youtubeklipp med honom live från Kampen Bistro, det är ett bra ställe att börja på med Berhoft. Jag har inte sett någon vrida ur en loopstation på det sättet sedan jag såg Jamie Lidell live 2007. Det första som slår en med Bernhoft är rösten. Jag satt bara och tänkte är detta verkligen från Norge? Jarle Bernhofts andra platta Solidarity Breaks som släpptes tidigare i år är nog den bästa eurosoulskivan jag har hört sedan just Jamie Lidells platta Multiply nådde mina öron 2006. Lyssna själv och avgör!

Kitty, Daisy & Lewis

- Jag kan inte ens nämna en enda skiva som har kommit ut i år, funderar Lewis Durham, och lillasyster Kitty nickar instämmande.

- Inte jag heller!

- Jomen, han Aloe Blacc, som gjorde den där låten om pengar, föreslår storasyster Daisy. Var det i år? Det är en bra låt i alla fall.

- Nä, slår Lewis fast. Årets bästa album kommer från folk som Big Bill Broonzy, Sonny Boy Williamson den andre, Mighty Sparrow och Lord Kitchener. I år också. Med album inspelade för väldigt många år sedan.

Årets bästa enligt Amanda Mair

- Det albumet jag har valt ut som det bästa albumet under 2011 är Bon Ivers album Bon Iver Bon Ivers om släpptes i mitten av juni. För att vara helt ärlig brukar jag inte lyssna jättemycket på album utan istället separata låtar från olika album. Men Bon Ivers nya fastnade mig helt i smaken och låtarna har spelats oräkneliga gånger i spelaren. Favoritlåtarna från albumet är Perth och Calgary.

Årets bästa enligt Deportees

- Jag har pratat om hur jag inte gillar PJ Harvey. Om att jag förvisso tycker hon är en inspirerande person, välsignad med 2000-talets kanske bästa albumtitel, men hur jag likväl ansåg att musiken träffade hjärnan mer än hjärtat. Jag kände mig lite unik i min skepsis. Som att jag i min nykterhet hade genomskådat en bluff. I min enfald argumenterade jag för att PJ tog en längre väg mellan punkt A och B än nödvändigt – bara för sakens skull. Att det fanns en ängslan i kompositionerna sprungen ur en rädsla av att vara tillgänglig. Jag har nämligen väldigt svårt när en oro för att bli förstådd skiner igenom. Det här var innan jag verkligen lyssnat på Let England Shake. Nu står jag här med byxorna nere, med mössan i hand och med rodnad på kind och ber om ursäkt. PJ Harvey, om du hör mig, du har gjort årets viktigaste skiva och jag var en idiot som inte såg det förrän alldeles nyligen.